Tysklands sak är (blir?) vår
I likhet med augusti och september har även oktober inletts svagt. Särskilt förvånande är det kanske inte givet eskalering av den geopolitiska oron i Mellanöstern, svag konjunktur i Europa, tilltagande recessionsoro i USA samt inte minst det osäkra utfallet i landets stundande presidentval.
Just det senast nämnda har historiskt sett visat sig ligga som en våt filt för marknaderna i oktober. Det vore inte helt onaturligt om så blev fallet igen. Förhoppningsvis handlar det dock om en ytterst kortvarig effekt som avtar när vinnaren har korats.
Tittar vi till läget i Mellanöstern är det förstås oroväckande då risken finns att både Iran och USA dras in i konflikten i betydligt större omfattning än vad som har varit fallet hittills. Det är förstås inte önskvärt från marknadens håll men vi ska komma ihåg att den väpnade konflikten i regionen nu har pågått ganska länge. Så länge ingen allvarlig upptrappning sker är nog intresset från Mr Market (som ju inte är känd för att visa empati) begränsat. Lite som i fallet med Ukraina.
När det sedan gäller en nära förestående amerikansk recession är bilden förstås delad beroende på vem som blir tillfrågad. Man brukar dock säga att marknaden aldrig missar en recession och med det i åtanke bör man kanske inte vara allt för orolig för trots allt. Med börserna på All Time High är det inte mycket som tyder för annalkande sådan. Detta trots att arbetsmarknaden har svalnat påtagligt under året. I fredagens sysselsättningsrapport uppgavs arbetslösheten ligga på 4,1% vilket är avsevärt mycket högre än när den var som lägst (3,4%). Å andra sidan ligger även europeiska börser på ATH och här pågår väl recessionen som bäst på sina håll.
För är det något som ser klart mest alarmerande ut, inte minst för vår del, så är det nog just läget i Europa som istället för att sakta men säkert bli bättre tvärtom tycks bli sämre. När Euroområdets sammanvägda index för industrin och tjänstesektorn publicerades nyligen hade index sjunkit till 49,6 i september från 51,0 föregående månad (i USA var motsvarande siffra 54,0). Medan läget i tjänstesektorn var någorlunda hanterbart (51,4 vs 52,9 i augusti) var det desto mer bekymmersamt inom industrin där indexvärdet sjönk till 45,0 från redan svaga 45,8 som uppmättes i augusti.
Att jag nämnde att läget var alarmerande beror på det faktum att det den här gången är i lokomotivet Tyskland som problemen tycks vara störst. Det som gör det hela jobbigt är att problem till stor del är hemmasnickrade då de till mångt och mycket är en konsekvens av politiska beslut som med facit i hand inte föll särskilt väl ut. Beslutet att stänga all egen kärnkraft i spåren av den japanska katastrofen i Fukushima (trots att de tyska verken löpte mycket liten risk att kunna drabbas av något liknande) var tveklöst ett sådant, i synnerhet som den innebar att man gjorde sig beroende av rysk energi. Inledningsvis billig sådan men som händelserna 2022 visade, var lösningen inte långsiktigt uthållig. Idag tvingas man förlita sig på icke planerbara energislag (sol och vind) samt dyrare import från Norge, Mellanöstern och USA vilket allt annat lika har försämrat de tyska företagens konkurrenskraft.
Som om inte ovanstående var illa nog har den världsomspännande vågen av grön omställning inte gjort läget bättre utan tvärtom. Den kinesiska statens rejäla satsningar på elektrifieringsområdet har medfört att den lukrativa kinesiska fordonsmarknaden har översköljts av innovativa kinesiska EV-bilar (med tillhörande batterier) som snabbt trängt ut västerländska fossildrivna alternativ. Då majoriteten av dem har varit subventionerade från högre ort blev konkurrensen förstås övermäktig vilket snabbt fått försäljningssiffrorna för tyska märken (främst Audi, BMW och Mercedes) att rasa. En tydlig signal på det var VW-koncernens vinstvarning redan i somras som ackompanjerades av besked att man övervägde stängning av en Audi-fabrik som en följd av lägre efterfrågan på elbilar i premiumsegmentet.
Hastigt men klart mindre lustigt har Europas starke man (Tyskland) hamnat i en prekär situation. Landet är idag ett av få där företagen i relativt stor uträckning börjar dra ned på personal. Ingen kan ha missat vinstvarningarna från så gott som samtliga tyska fordonsjättar där besked om både uppsägningar och även ovan nämnda fabriksnedläggningar har duggat tätt. Eftersom fordonsindustrin har oerhört stark ställning i Tyskland sprider sig svagheten där snabbt vidare till övrig tillverkningsindustri och i förlängningen förstås även till tjänstesektorn.
Man brukar säga att när länder som USA och Kina drabbas av ”förkylningssymptom” leder det snabbt till lunginflammation i resterande delen av världen. Om detsamma gäller för Europa när dess starke man blivit sjuk, återstår förstås att se. Uteslutet är det definitivt inte och vi skall inte glömma bort att just Tyskland vid sidan om Norge är Sveriges främsta handelspartner. Med det i åtanke skulle man kunna säga att Tysklands sak är vår.
Men inget ont som inte för något gott med sig förstås. De försvagade konjunkturutsikterna tillsammans med en hanterbar inflation gör förstås att ECB har möjlighet att komma till undsättning genom att sänka räntan i ett snabbare tempo än vad som hittills varit fallet (2 x 0,25%). Är det någon centralbank som borde tycka att det var bråttom att agera (det spekulerades ju tidigare om ”emergency meetings” i FED:s fall) så är det just ECB. Tyvärr visar dock historiken att förmågan av att ta snabba beslut inte ligger i europeiska institutioners DNA. Om det inte gäller regleringar förstås. Då brukar man vara på hugget.
