Urspårning

Något otippat, men kanske ändå inte helt oväntat, blev det en hastigt men mindre lustigt uppkommen bankoro med startup-, techsektor och delvis kryptotillgångar i fokus.

Själv erkänner jag gärna att jag fram till förra veckan aldrig hade hört tals om vare sig Silicon Valley Bank eller Signature Bank som båda kollapsade nyligen. Läser man om uppläggen (inlåning från icke vinstgivande företag som man finansierat med långa statsobligationer vars värde har sjunkit) är det kanske ändå inte helt oväntat att det gick som det gick till slut när räntan började skena i spåren av FED:s aggressiva åtstramningspolicy. I synnerhet som det dessutom tycks ha handlat om ganska vårdslöst agerande från ledningens håll (inga räntehedgar).

Det finns naturligtvis flera saker som ter sig uppseendeväckande i hela den historien. Att FED:s kraftiga och snabba höjningar skulle leda till att något förr eller senare gick sönder var nog de flesta överens om. Det blir ju ofta så när man genomför kraftiga och till synes okontrollerade riktningsförändringar. Att den sektor som drabbades först var ”profitless tech” där kassorna snabbt sinar medan värderingarna och därmed även intresset har sjunkit mest (svårare med kapitalpåfyllning) kommer nog inte heller som en blixt från klar himmel.

Det som tog de flesta på sängen är troligtvis den effekt som digitaliseringen och sociala medier har bidragit med. Från dess att en rad s.k. VC-aktörer (affärsänglar) hade gett sina närstående portföljbolag rådet att ta ut pengarna från omnämnda SVB tog det uppskattningsvis inte mer än 48 timmar innan en klassisk ”bank run” var ett faktum.

Normalt sett (läs: tidigare) tog det betydligt längre tid för ”word of mouth” att spridas och därmed gavs också möjligheter för ledningen att vidta motåtgärder. Den tiden är dock förbi som det verkar. För just hastigheten i hela förloppet i spåren av den minst sagt ansvarslösa rådgivningen som i stort sett uppmanade till en bankrusning, är kanske det som skrämmer mest. Givet hur snabbt det gick att tömma bankerna är det inte svårt att föreställa sig vad illvilliga välkoordinerade nätrykten skulle kunna ställa till med i dagens digitaliserade samhällen. Läskigt givet geopolitiska spänningar där ute.

Vad som nu exakt var hönan och ägget i hela den här härvan samt huruvida myndigheternas respons, där man i stort sett beslutade att säkra samtliga insättningar (oavsett om de omfattades av statlånegaranti eller ej), var adekvat eller ej kan man förstås diskutera i all oändlighet. Eftersom jag själv långt ifrån är någon expert på ämnet väljer jag att låta bli. Bankkollapser hör förvisso inte till vanligheterna men vi har sett sådana förr och lär med stor sannolikhet få se dem även framöver.

Det som jag själv tycker är mest upprörande, ja nästintill skandalöst, är dock inte att ett par bankledningar som livnärt sig på bolag som kan betraktas som ”produkt av nollräntan”, kör i diket utan att 2,6 miljoner svenska pensionssparare hamnar i förarsätet i hela den här historien. För av alla möjliga bolag världen över lyckades alltså svenska Alecta (!) hamna som en av de största ägarna i både Silicon Valley Bank, Signature Bank och First Republic Bank.

Från Alectas håll har man försökt tona ned debaclet då den totala exponeringen inte motsvarar mer än enstaka procentenheter av det förvaltade kapitalet. Personligen tycker jag dock att just det faktumet är helt ointressant i sammanhanget. Frågan är snarare hur förvaltningsprocessen går till när ett svenskt pensionsbolag blir nästintill huvudägare (de övriga storägarna uppges ha varit passiva indexfonder) i ett antal amerikanska nischbanker vars ledningar man sannolikt aldrig har träffat och vars blotta existens är en nyhet för de allra flesta inklusive personer med relativt stort marknadsintresse som undertecknad.

Att äga den typen av aktier i sin förvaltning är förstås en sak. Sådant kan jag förstå särskilt som de började köpas i ett annat tidevarv (nollränta). Ägandet i sig är alltså inte det jag vänder mig emot. Inte heller att man har råkat ut för en brakförlust. Sådant händer titt som tätt och är ”en del av marknadsspelet”. Men att man väljer att bli en så pass dominerande ägare (när man samtidigt inte äger några aktier i välskötta svenska banker) är något jag verkligen inte kan begripa. Ett sådant beslut skulle möjligtvis kunna accepteras om det handlade om en spekulativ hedgefond men knappast ett svenskt pensionsbolag. Är detta enbart toppen av ett isberg månne?

Risken finns onekligen eftersom märkligheterna inte slutar där. Än mer upprörande blir det nämligen när man via Dagens Industri tar del av att det är Alectas VD som sedan i höstas ansvarar för kapitalallokeringen hos pensionsbolaget. Detta som en konsekvens av först diverse avgångar och därefter sjukskrivning bland de tidigare ansvariga. Alecta har alltså sedan ett halvår låtit sin VD besluta hur pengar skall placeras trots att antalet kapitalförvaltare i Stockholm nästintill väl är lika stort som antalet taxichaufförer i staden (okej, jag erkänner att jag överdriver). Och inte nog med det, samme VD säger i en intervju med Dagens Industri att man nu ”måste fundera på vad man har gjort fel i det här avseendet – om man nu har gjort något fel”.

Om?! Jag finner inga ord och kanske är kommentarer helt enkelt överflödiga.