Veckan i backspegeln… v10

Moskvabörsen har som bekant varit stängd sedan krigsutbrottet 24 februari och det är svårt att sia när den eventuellt öppnar samt på vilka nivåer. Eftersom Ryssland lämnar de allra flesta viktiga index borde det finnas ett extremt säljtryck där. Jag skriver ”borde” eftersom de som vill sälja, i synnerhet utländska placerare, lär inte kunna göra det enligt ett dekret från den allsmäktige ryske landsfadern.

Stora värden… Att jag nämner ovanstående beror på att väldigt många svenskar har sina (främst pensions-) slantar i Rysslandsfonder. Dessa har nämligen - trots sin höga risk eller kanske just pga den då sådan ofta sammankopplas med hög potential - varit oerhört populär sparform i många år. Per den sista januari hade svenska fondsparare andelar värda drygt 15 miljarder kronor i just Rysslandsfonder. Lägger man sedan till innehaven i Östeuropa- och en rad Emerging Marketsfonder, där den ryska aktiemarknaden ingår, sväller summan till uppåt det dubbla.

Nedskrivning… Att få tillbaka ens bråkdel av dessa medel blir förstås oerhört svårt och sannolikt tidskrävande. Det mesta just nu tyder på att fondbolagen tvingas lägga ned renodlade Rysslandsfonder och skriva ned värden på dem till noll. Det de därefter kan hoppas på är att eventuellt kunna slumpa bort andelarna till exempelvis kineser när/om handeln kommer igång och stabiliseras någon gång i framtiden. Kina tycks nämligen, utöver möjligtvis ryssarna själva, visa intresse för selektiva investeringar i ryska företag.

Konkurrenskraft… Att investera brett i den ryska ekonomin lär nog inte ens kineserna göra. Trots sin vanligtvis oerhört långsiktiga approach. Man kommer antagligen köpa in sig enbart i den typen av bolag där man ser möjligheter till utbyte alldeles oavsett vilka sanktioner som västvärlden åsatt dem. Hit hör exempelvis resursstarka bolag inom främst olje- och gruvindustrin. Områden som kan skapa komparativa fördelar för den kinesiska ekonomin. Eftersom Ryssland inte kommer kunna sälja sina råvaror till väst lär Kina antagligen kunna köpa dem riktigt billigt för att på detta sätt skaffa sig konkurrensfördelar gentemot främst USA och Europa. Ungefär samma tillvägagångssätt som man använder sig av i bl.a. Afrika.

Oljekartan… Men inget ont som inte för något gott med sig. Styr kineserna om sina oljeinköp till Ryssland lär man sannolikt inte behöva lika mycket olja från OPEC. Det tillsammans med OPEC-ländernas höjda produktion kan leda till att oljepriser faller tillbaka och med dem även de starka inflationstendenserna vi ser idag. Det i är varje fall vad man skulle kunna hoppas på om man tar optimistglasögon på sig.

Än finns det hopp… Att vara optimist på kort sikt är annars svårt. Det sägs nämligen att inte alla recessioner har föregåtts av skenande oljepris men att varje oljeprischock har orsakat en recession. Jag noterar att det fortfarande finns röster som menar att det kan finnas möjlighet att Europa lyckas undvika en sådan så låt oss hoppas att dessa personer har rätt. Att tillväxten blir lägre är dock de flesta överens om. Det bästa vi har att se fram emot är således en lågkonjunktur av oklar djup.

Stagflation… Lägre tillväxt, högre arbetslöshet och hög inflation är ett tillstånd som beskrivs som stagflation. De tillgångar som borde utvecklas bäst i en sådan miljö är sådana som är negativt korrelerade till låga eller negativa realräntor. Hit hör exempelvis guld men faktiskt även fastigheter. Aktier däremot har överlag haft det tungt om man studerar utvecklingen på 70-talet då stagflation blev konsekvensen av dåvarande oljekris.

Ny skatt… Ingen som har bil lär ha missat den närmast paraboliska utvecklingen för drivmedelspriserna. Snart dimper även elräkningarna ned i brevlådorna. Att staten i detta skede inte väljer att proaktivt ta viktiga beslut om att temporärt slopa skatten (alternativt momsen, vi betalar ju två skatter) på all energi är synnerligen märkligt i mitt subjektiva tycke. I detta skede behöver man knappast sko sig på medborgarna om man vill värna den svenska ekonomin (medborgarnas köpkraft). Istället aviserar man en ”beredskapsskatt” med hänvisning till ökade försvarsbehov. En åtgärd som ytterligare urholkar medborgarnas redan negativa reallöner.

Paradox… Regeringens beslut är dock knappast det enda som förvånar. Det gör även Riksbankens agerande. De påtagligt stegrade geopolitiska spänningarna i Sveriges närområde har gjort att Stefan Ingves och hans kollegor har beslutat att utöka valutareserven i en snabbare takt än man tidigare tänkt. Därmed skall inköp av 14,5 miljarder dollar och 5,5 miljarder euro vara klart i år istället för vid slutet av 2023 som det var tänkt tidigare. Det i sig innebär alltså att man själva bidrar till att försvaga kronan i ett läge då den redan är oerhört svag som en konsekvens av dels oron dels Riksbankens duvaktiga (eller kanske dåraktiga?) policy. En smula förvånande inte minst om man under fliken ”Om Riksbanken” på dess hemsida läser att man har som mål att ”se till att pengarna behåller sitt värde över tid”.