Veckan i backspegeln… v13

Men så blev det i alla fall och faktum är att uppgången om 1,8% till och med är rejält mycket bättre än det historiska genomsnittet som för mars (baserat på data från 1995 och framåt) uppgår till 0,3%.

Kvartal… Styrkan i mars räckte dock inte till för att utradera spåren av tidigare baisse. Därmed blev årets inledande kvartal en totalt sett negativ erfarenhet. OMXSPI-index backade nämligen med hela 14,4% vilket bröt den sju kvartal långa sviten av uppgångar. Att Stockholmsbörsen backar med tvåsiffriga procentuella tal under ett kvartal som normalt sett brukar vara årets näst bästa (3,3% i genomsnitt sedan 1995 vilket kan jämföras med 5,7% i Q4) är förhållandevis ovanligt men långt ifrån unikt. Såväl under 2001 som 2020 var nedgångarna faktiskt större (-18%).

Topp i sikte… Tittar vi på världens bredaste och största index, S&P 500, var utvecklingen där påtagligt mycket bättre. Förvisso sjönk även detta index men nedgången under Q1 var inte större än 5% efter rejäl återhämtning i mars (+3,6%). Det är med andra ord långt ifrån omöjligt att detta index skulle kunna om inte passera så åtminstone utmana ATH uppåt dryga 4 800 framgent. Jag säger inte att det kommer att inträffa men helt osannolikt är det definitivt inte. I synnerhet om man fortsätter att grotta ned sig i historiska mönster.

April… För är det någon enskild månad som har varit osedvanligt stark så är det faktiskt just april. Senast som vi hade en negativ aprilbörs i Sverige var 2016. Tittar vi sedan längre bak än så (ända bort till 1995) har Stockholmsbörsen stigit med 2,5% i genomsnitt under månaden. Det är enbart november som uppvisar starkare historik (+3%). Kastar vi sedan ett öga på utvecklingen bortom den stora pölen framträder en ännu starkare kontur av april. Med sin genomsnittliga kursuppgång om 1,6% är månaden årets allra bästa för S&P 500 sedan drygt 70 år tillbaka. En upprepning i år skulle förvisso inte räcka hela vägen till ett nytt ATH men det hade inte varit långt ifrån.

Pain trade… Den positiva börsutvecklingen under stora delar av mars skulle kunna innebära att börskorrektionen nu är klar och ny ”bull market” står för dörren. Tittar man på de senaste gångerna då S&P 500 har lyckats uppvisa tvåsiffriga procentuella uppgångar på så kort tid som 3–4 veckor, har det i själva verket visat sig vara startskottet för ett längre kursrally (april 2020 och januari 2019). Ändå är det väldigt få som tror att samma sak sker nu. Den gängse uppfattningen är nog att börsuppgången i mars är ett s.k. ”bear market rally”, dvs ett bra läge att minska sin marknadsexponering snarare än tvärtom. Jag antar därför att om börsen fortsätter pinna på uppåt i april som den historiskt haft vanan att göra, lär det kunna bli ”den mest hatade börsuppgången” på oerhört länge. Detta av det enkla skälet att en stor del av kapitalet befinner sig vid sidlinjen idag.

Obegripligt… Det har skrivits spaltmeter om Ericssons stämma som hölls i veckan och det finns kanske ingen större mening att gå tillbaka till händelseförloppet. Nog är det dock svårt att låta ämnet passera helt obemärkt förbi. Att styrelsen och ledning inte får ansvarsfrihet hör ju onekligen inte till vanligheterna i ett svenskt bolag av den här storleken. Inte heller det faktum att hela styrelsen som det alltså riktats ett tydligt misstroende emot, väljs om som om det ingenting hade hänt. Jag har nämnt det förr: ”what a time to be alive!”

Deglobalisering… Sakta men säkert börjar nog globaliseringseran närma sig sitt slut. Pandemin har blottlagt vilka problem och risker som kan uppstå när produktionen ligger långt bort från slutmarknaderna. Den geopolitiska oron till följd av Rysslands anfall på Ukraina har därefter förstärkt känslan att det börjar bli dags att börja flytta produktionen även från Kina. I synnerhet som landet ser ut att sympatisera med Rysslands (om än lite i smyg). Flertalet amerikanska bolag har redan aviserat planer på att investera i ny produktionskapacitet på hemmaplan och nu tycks även tyskarna vilja göra samma sak. Enligt nyligen publicerad undersökning från IFO-institutet vill nära hälften av landets tillverkningsbolag minska sitt beroende av bl.a. Kina. Innan så sker måste man nog lösa energifrågan och beroendet av Ryssland.  

Återindustrialisering… En del av er minns säkert att jag redan i tidigare krönikor har lyft framtida flytt av viss produktionskapacitet till Europa/USA som en potentiell inflationshöjande faktor. I alla fall på medellång sikt. Industrianläggningar kostar ju att bygga och arbetskraften i Europa/USA är trots allt dyrare än vad den är borta i Asien. Det finns dock även en rad fördelar. Arbetslösheten (i synnerhet i Europa) kan adresseras bättre, kostnaderna och klimatavtryck från långväga leveranser blir lägre samtidigt som försörjningskedjan säkras. Någon renodlad win/win deal handlar det givetvis inte om. Men i tider då uppdelningen mellan Öst och Väst blir allt mer tydlig (vi ser ut att ha gått in i Kalla Kriget 2.0) gäller det att minimera skadorna och beroendet av ”ovänliga stater” om jag nu skall tillåta mig att låna in Putins uttryck avseende åsiktsmotståndare.

Death and taxes…  Sist men inte minst. Det sägs ibland att det inte finns något annat som är säkert här i livet utöver döden och skatterna. Det ligger förstås en hel del i det. Men frågan är om inte listan skulle kunna utökas med återkommande strejker inom SAS. För nu är det nämligen snart dags igen vad det verkar eftersom danska piloternas fackförbund inte riktigt kan komma överens med bolaget om framtida avtal. Det brukar börja så här för att därefter sprida sig även till övrig personal och rätt som det är står flygplanen still på marknivå. Fast vem vet, det kanske visar sig bli en vinstlott för flygbolaget med tanke på rådande energipriser och tidigare rykten om brister på säkringar.