Veckan i backspegeln… v16

En stund trodde man nästan att det var föregångarna som hade skrivit den. Några strikt borgerliga reformförslag lyste nämligen med sin frånvaro. Och nog skulle det kanske behövas sådana. Enligt finansministern står ju Sverige inför tre års (!) lågkonjunktur. Det låter nästintill som om man förutspår någon slags annalkande depression. Låt oss verkligen hoppas att regeringens prognosträffsäkerhet är i stil med Riksbankens.

Perfekt storm… Den gångna veckan präglades av inkommande rapporter som så här långt ser ut att ha varit klart bättre än förväntat. Självfallet finns det ett och annat undantag, märkligt vore det annars, men på det stora hela framstår dock resultaten som klart bättre än förväntat (befarat?). Genomförda prishöjningar i ett läge då komponentbristen lättat och leveranskedjor normaliserats gör uppenbarligen susen. För exportföretagen hjälper självklart även kronsvagheten till en del. Happy days!

Peak… Den fråga man ställer sig när man ögnar genom rapporterna är om det kan bli så mycket bättre framgent? Placerarna tenderar att extrapolera kvartalsutfall något som kan visa sig vara bedrägligt den här gången. Från och med Q2 ser valutahjälpen ut att avta, fler prishöjningar lär inte bli aktuella och orderstockarna börjar minska i takt med att de tidigare orderna betas av. Befarad allt sämre konjunktur kan leda till att orderböckerna inte fylls på och kan börja gapa tomt nästa år. Aktiemarknaden är normalt sett framåtblickande. Blir den gamla slitna klyschan ”Sell in may and go away” åter aktuell tro?

Skuldtaket… Och när jag nu ändå lyfter varningens finger så kan det kanske vara lika bra att löpa linan ut. En sak som det i detta nu inte talas så mycket om men som tveklöst lär bli ett stort samtalsämne framgent är det amerikanska skuldtaket som närmar sig med stormsteg. Så här långt har man inte hittat samsyn i frågan och det börjar onekligen att påminna om läget från 2011. Den gången sjönk S&P 500 ca 15–20% under perioden från april/maj till augusti. Först relativt sakta och sedan snabbt. Merparten av nedgången skedde under sommaren. Värt att komma ihåg om lösningen på problemet skulle dröja.

Kasino Royale… Låt mig dock återgå till rapporterna för en stund. En sak som på senare tid har blivit allt tydligare är att reaktionerna på dessa börjar framstå som groteska. Det finns knappt något mellanläge numera. Om aktien inte rör sig mer än 2–3% (vilket förr räknades som en naturlig rapportreaktion) får man nästan en känsla av att något är fel. Det nya normala är att det räcker att titta på vinnare/förlorarlistorna för att se vilka bolag som har rapporterat. Var rapporten att betrakta som bra stiger aktien omkring 8–10% och omvänt om den inte faller marknaden i smaken. Det är förstås helt befängt då det i 9 fall av 10 inte finns något skäl för marknaden att justera bolagsvärdet så pass kraftfullt. Värt att ha i åtanke.

Re-opening… På statistikfronten kom det en hel del nyheter från bl.a. Kina som ju befinner sig i ett extra intressant läge (draglok för den globala ekonomin). Det mesta där tycks bekräfta bilden att ekonomin vaknar ur en långvarig dvala. Det som jag själv tyckte stack ut allra mest är utvecklingen i detaljhandeln. Försäljningen ökade där med 10,6% vilket får anses vara en stark siffra och ännu bättre kan det faktiskt bli. Enligt uppgifter i finanspress har man från högsta ort beordrat att stimulera återhämtningen ytterligare bland annat genom att stötta konsumtionen. Det borde vara goda nyheter för alla bolag som har stor andel av sin försäljning i Kina.

Bankfrossan… Bankfrossan som skapade huvudbry för bara några veckor sedan tycks i det närmaste vara bortglömd. Det blev ingen kedjereaktion vilket många domedagsprofeter hade befarat utan tvärtom, de banker som drabbades värst var sannolikt de som inte hade skött sina kort rätt. I grund och botten är det precis så det bör gå till. Svaga aktörer som inte har existensberättigande behöver nämligen slåss ut om marknadsekonomin skall fungera. Det har väl varit lite ”si och så” på den fronten under nollräntetiderna. Låt oss därför hoppas att de inte återkommer.

Liknelse… Skulle så däremot ske (att räntan åter sänks till noll eller nära noll) innebär det med stor sannolikhet att den globala ekonomin har fått rejäla bekymmer. En så pass kraftig omsvängning vore med största sannolikhet inte alls bra för aktiemarknaden vad man nu än kan tänkas tro. De senaste gångerna som FED bjöd på kraftiga räntesänkningscykler (2001 och 2008) var det inte särdeles kul att vara aktieägare. Jag brukar något skämtsamt säga att räntan är lite som ratten i en bil som befinner sig på motorvägen. Mindre justeringar åt endera håll medför ingen större fara (tvärtom är de ofta önskvärda för att trafiken skall flyta på) medan tvära och hastiga rörelser utgör en risk för alla i omgivningen.  

Boven… Just tvära rörelser är vad centralbankerna har bjudit oss alla på under fjolåret. Räntenivån om 4–5% är inte anmärkningsvärt högt förvisso men när spelplanen ändras på så kort tid som ett år (från 0 till 5%) är det ofrånkomligt att det förr eller senare blir problem. Att bekämpa inflationen är förstås helt rätt men nog vore det betydligt bättre om man underlättade anpassningen till den nya verkligheten genom förutsägbar åtstramning. Det absolut största misstaget så här i efterhand är att man var alldeles för sen på bollen. Det i sig föranleder mig att tro att nästa misstag blir att man höjer alldeles för mycket för snabbt.