Veckan i backspegeln… v35

För trots enastående inledning av augusti blev slutfacit tämligen dystert. Stockholmsbörsen backade 7,25% vilket är det sämsta utfallet för månaden sedan 2011 då eurokrisen spred sig som en löpeld. Också den här gången står Europa i fokus.

September… Blickar vi framåt innehåller dessvärre inte historien så värst mycket att bygga ett positivt scenario på. För historiskt sett hör också september till de fyra börsmånaderna som har uppvisat negativ utveckling. Från 1995 och framåt har septemberbörsen i genomsnitt bjudit på nedgång om 0,9% vilket placerar månaden som den näst svagaste på året. Senast det begav sig (2021) tappade index 6,25% och som vi alla minns var ju fjolåret ett generellt sett mycket starkt börsår.

Trenden… Som ni säkert minns bekräftade min egensnickrade trendmodell att nedtrend råder då OMXSPI-index avslutade maj nedanför såväl 12- som 24 månaders glidande medelvärden. Den som passade på att kliva av där (alternativt reducera exponeringen) har onekligen sparat en hel del pengar och även nerver. För även om juli sedan var en synnerligen stark börsmånad ligger Stockholmsbörsen alltjämt och skvalpar under de båda viktiga medelvärdena. Som om inte det var illa nog tycks det snabbare av dem vilja korsa sin långsammare motsvarighet ovanifrån. Så länge som nämnda mönster består gör även den dystra börssynen det.

Hopp finns... Men inget ont som inte för något gott med sig. Det faktum att nedgången ser ut att (eventuellt) ge oss en lågpunkt kring månadsskiftet, stämmer tämligen väl överens med hur börsen har rört sig i år. Jag har vid flertalet tidigare tillfällen åskådliggjort årets tydliga mönster. Den enda månaden som avvek något från det (toppar/bottnar kring månadsskiften) har varit augusti där inflationsstatistiken fick index att skuta uppåt, en rörelse som dessvärre visade sig vara ett falskt försök till trendbrott. Bortser man från den är det som upplagt för en lågpunkt kring detta månadsskifte. Och inte nog med det, det skulle till och med kunna bli en s.k. ”högre botten”. Se graf nedan.

Välkomna tillbaka… Nåja, oavsett vad är september alltid en månad då uppmärksamheten bör höjas. Dels eftersom det är den normalt sett sista trista börsmånaden på ett börsår. Förvisso tar inte det vanligtvis svaga ”sommarhalvåret” slut förrän i slutet på oktober men vi vet ju sedan tidigare att ordspråket ”Sell in may and go away” gör gällande att man kan komma tillbaka till börsen efter att galopphelgen i Doncaster (St Ledger Day) har ägt rum. I år handlar det om nästa helg.

Don´t fight the FED… I närtid lär allt fokus riktas mot den makroekonomiska statistik som inkommer från först och främst USA, Den senaste tidens börssvaghet utlöstes tämligen tydligt av Jerome Powells hökaktiga tal i Jackson Hole. Förvisso hade börsen vänt ned redan innan men nedgångarna accelererade därefter. Men så lindande inte FED-chefen heller budskapet vilket ju normalt brukar vara fallet. Talet var ovanligt kort och koncist. Räntan kommer fortsätta höjas och kommer att vara högre under längre period för att få bukt med inflationen som i detta nu är fienden nr 1. Alla dem som eventuellt hoppades på räntesänkning nästa år fick nog tänka om (läs sälja).

Ettan kom… Månadens två enskilt viktigaste datapunkter blir förstås arbetslöshetssiffrorna och inflationsdito. De förstnämnda publicerades i fredags och orsakade ett mini-rally. Antalet sysselsatta ökade förvisso med 315 000 personer i augusti vilket får väl anses ha varit en ny stark siffra (tidigare månaders utfall har dock reviderats nedåt) men arbetslösheten ökade samtidigt till 3,7% jämfört med 3,5% i juli. Det tillsammans med det faktum att löneinflationssiffran uppvisade oförändrad tendens (5,2% i årstakt) kan ha tolkats som att den överhettade arbetsmarknaden börjar svalna. Att siffrorna i sig skulle vara underlag för FED att vilja minska takten av räntehöjningarna förefaller som mindre troligt. Marknadens reaktion får väl snarare ses som ”lättnadens suck” att läget inte blev värre. Nu väntar alla på CPI-data.