Veckan i backspegeln… v40

Stark start på oktober samt Q4 som ju vanligtvis är det kvartal som hör till börsårets allra bästa. Tittar man rent historiskt uppgår den genomsnittliga avkastningen i Q4 till ca 6%. Blott sex (6) av de senaste 26 årens utfall har bjudit på nedgångar. Senast så var fallet var 2018. 

Optimism… Den naturliga frågan är förstås vad som orsakade börsrallyt? Tror marknaderna på att botten är nådd? Kanske det men osvuret är alltid bäst. Det som fick risktillgångar att rusa var det tämligen branta räntefallet. Den amerikanska 10-åringen sjönk till knappa 3,60% vilket får anses vara anmärkningsvärt då den för bara en dryg vecka sedan handlades en bra bit över 4%. En temporär nedgång ser det ut som. Nu är den nämligen åter på väg upp mot 4-procentsnivån.   

FED-pivot?… Anledningen till räntefallet är sannolikt det faktum att marknaden börjar spekulera kring möjligheten för mindre aggressiva höjningar från centralbankerna världen över. Startskottet för nämnda tankegång (vurpa?) blev uppenbarligen en mindre än förväntad höjning från den australiensiska motsvarigheten. I Polen valde man till och med att låta räntan ligga still (man har dock höjt ordentligt redan innan). Ibland krävs det inte mer än så här för att vissa delar av marknaden skall ”gå igång”.

Sunt förnuft… Helt befängd är faktiskt inte tanken. När inflationen (i alla fall den efterfrågebaserade) skall bekämpas är förstås räntan ett lämpligt vapen. Det är nog de allra flesta överens om. Vad man däremot sällan pratar om är hur detta vapen skall användas. Som läget har varit i år har FED valt chockterapimetoden som har byggt på snabba och stora höjningar. Inom loppet av knappt ett år har man snart höjt räntan från 0 till 4% (höjning på 0,75% väntas i början på november). En rejäl omsvängning som nog allra mest visar hur fel man anser sig ha legat i början på året. Det man inte skall glömma bort i sammanhanget är att en räntehöjning, om än väntad, uppnår sin fulla effekt med viss fördröjning. Att då höja för att därefter lugna sig och invänta den innan man väljer nästa drag (som mycket väl kan vara ny höjningsrunda) vore kanske inte helt ologiskt.

Good is bad… Logiskt är dock inte detsamma som att det kommer att ske. Det var ju som bekant ologiskt att stimulera kraftfullt när inflationen började ta fart redan ifjol. Ändå gjorde man det tills en bit in på detta år. Nu har man svängt om och just det faktum att effekterna av penningpolitiken kommer med eftersläpning lär troligtvis leda till att man till slut stramar åt för mycket. Det är också därför som goda ekonomiska nyheter börjar tolkas som dåliga börsdito. Veckans stabila arbetsmarknadsrapport från USA stärkte exempelvis oddsen för ny trippel räntehöjning i samband med nästa möte.

Gammal är äldst… ”Den som är satt i skuld är inte fri” lyder ett gammalt talesätt. Nog finns det en hel del sanning bakom det påståendet. För när räntorna har börjat stiga brant börjar en del på lån uppbyggda imperier att knaka i fogarna. Den sektor där andelen lån är störst är fastigheter och under den gångna veckan blev den forna aktieanalytikern Rutger Arnhult skuldbördans första offer när han tvingades sälja 40 miljoner aktier i Castellum till ingen mindre än Roger Akelius som ju bl.a. sålde sitt svenska fastighetsbestånd ifjol (på toppen!) till Heimstaden. Som om inte den affären vore vältajmad valde den gamle fastighetsmagnaten att behålla försäljningslikviden i dollar. Hatten av för båda genidragen! Tredje gången gillt nu?

Bagdad Bob… Och på tal om valutor. Enligt vice riksbankschefen Flodén är den svenska kronan omotiverat svag. Tänka sig. Lite självkritik vore kanske ändå på sin plats? Det faktum att man gång efter annan har misslyckats i kommunikationen med marknaden och därtill även gjort policyöverraskningar till sitt signum, ökar nog inte de finansiella marknadernas förtroende för kronan. Dess värde avspeglar tyvärr omvärldens syn på Sverige AB och den bilden ser inte vidare vacker ut just nu. Det man kan trösta sig med är att vi är i gott (?) sällskap med flertalet andra europeiska länder. Däribland UK.

Under ytan… Vad är det då som de finansiella marknaderna ogillar? Ett typiskt exempel kan ju vara det faktum att det svenska inköpschefsindexet för tillverkningsindustrin föll under 50-strecket för första gången sedan första halvåret 2020. I regel är det en olycksbådande faktor när så sker. De tre senaste gångerna som index föll under den psykologiskt viktiga nivån har det vid två tillfällen lett till nedgångar till nivåer nedåt 35–40 (2009 och 2020) och vid ett tillfälle nedåt 45 (2012). Det mesta tyder med andra ord på att de kommande månaderna bjuder på än sämre utfall. Det lär alltså bli värre innan det blir bättre.

Liket lever… Men låt oss inte avsluta dagens spalt med dyster ton. Det lär ingen må särskilt bra av. Och faktum är att den europeiska konsumenten (och för den delen även svenska) är långt ifrån dödförklarad. Tittar vi på H&M:s försäljningssiffror ökade de 7% i september. Även Clas Ohlson överraskade positivt i fredags när man redogjorde för försäljningsökning om 8%. Förvisso lyfts säkert siffrorna av prisjusteringar men läget är definitivt inte lika nattsvart som medierna försöker påskina.