Veckan i backspegeln… v43

Kurserna har rört sig upp och ned beroende på vilka besked som kablades ut avseende samtalen som förts kring ett nytt brett stimulanspaket. Optimism kring stundande lösning ledde omedelbart till positiv utveckling och vice versa. För egen del verkar det något märkligt. Marknaden borde nämligen veta att ett stimulanspaket kommer. Den exakta storleken på den är förstås oviss liksom även tidpunkten för när den klubbas genom. Men att USA får ett nytt paket vet vi i det här skedet. Båda sidor (demokraterna och republikanerna) vill ju införa ett och att man inte kommer överens beror till på ”storpolitik” (det stundande valet).

Trumf på hand… Ser man läget utifrån aktiemarknadens del (eller Wall Street som den populärt kallas) borde ett uteblivet (eller rättare sagt förskjutet) stimulanspaket i det här skedet inte utgöra något större problem. Nästan tvärtom egentligen. Blir valutgången som de flesta opinionsundersökningarna antyder kan paketet faktiskt bli betydligt större än om det hade klubbats igenom nu. I synnerhet om demokraterna skulle lyckas att ta över såväl Vita Huset som senaten (representanthuset har man ju redan). Det är väl också därför som man är ovilliga att vika en tum i förhandlingarna trots allt högre bud från motparten. Att stimulansbeslutet dröjer borde därför inte vara särskilt negativa nyheter för aktiemarknaden utan först och främst för alla dem som är i behov av dessa medel nu (dvs Main Street).

Rapporter… Stimulansdiskussionerna har medfört att rapportperiodens inledning har hamnat något i skymundan. För egen del har jag valt att fokusera på dessa snarare än följa stimulansdebatterna. Att ta sig genom samtliga är förstås i stort sett omöjligt när man knappt hinner med dem som man själv anser vara av intresse. Överlag har det dock handlat om ganska bra siffror. I synnerhet vad gäller lönsamhet. Inte undra på det när kostnaderna av förklarliga skäl har kapats. Samtidigt är det ofta på det sättet att ”mycket vill ha mer”. Att siffrorna skulle vara bättre än förväntningar var i sig ganska väntat. Därmed har det i regel inte funnits skäl nog för ytterligare kursuppgångar och tillsynes mycket starka rapporter har till slut utmynnat i fallande aktiekurser när rapportdagarna väl var till ända. Betydligt fler aktier sjönk i spåren av rapporterna än tvärtom.  

Negativt tolkningsföreträde… Vän av ordning frågar förstås om toppen nu kan vara nådd när starka rapporter inte räcker till för att aktierna skall söka sig vidare uppåt? Givetvis kan det ligga något i det. Samtidigt är det som jag tidigare nämnt, inte alls ovanligt att rapportperioder kännetecknas av flera vågor. I och med att kurserna i rapporterande bolag sänks nu så tenderar det i regel dra med sig övriga börsbolag. Därav som Stockholmsbörsen backade med 1,4% i veckan. Men inget ont som inte för något gott med sig. Kursnedgångar i inledningen av rapportperioden medför normalt sett att generella förväntningar sänks en aning. Därmed har de bolag som publicerar sina siffror i ett senare skede enklare att ”få bra betalt” för sina prestationer. Ser man saker och ting i ett större perspektiv är en bra rapport alltid en bra rapport och därmed värdefull i sig. Kortsiktig reaktion beror nämligen väldigt ofta på flöden och positionering inför den.

Kraschlandning… Och på tal om rapporter och höga förväntningar inför dessa. I den typen av lägen då det krävs ordentliga ”beats” (klart bättre utfall än konsenes) blir bolag som inte når upp till förhandstipsen skoningslöst straffade. Ett sådant var Saab som dessvärre hör till Stockpickers favoriter (och där jag själv äger aktier). Aktien föll närmast fritt när bolaget inte bara misslyckades med att nå upp till förväntningarna utan till och med tvingades vinstvarna. Man skulle nästan kunna kalla det för ett slags ESG-krasch. Antalet köpare av bolag som levererar vapen är numera begränsat medan det uppenbarligen fortsatt finns ganska många säljare. Stundtals kändes det som om det enbart var bolaget själva som fanns på köpsidan (återköp)

Ägaransvar… Mot bakgrund av ovanstående är det inte utan att man ställer sig frågan om inte SAABs börssaga snart är all. Veckans kursutveckling visar med all önskvärd tydlighet att aktien kanske inte längre har på Stockholmsbörsen att göra. Kursnedgång som följd av vinstvarningen i spåren av förändrade projektkalkyler, är det inte mycket att orda om. Den är definitivt motiverad när man i ett svep reserverar 50% av fjolårets helårsresultat. Men magnituden på den visar att bolaget numera snarare missgynnas av sin börsnotering än tvärtom. Här borde nog huvudägaren Investor börja utvärdera alternativen. Och verksamhetens art gör att det är ett knepigt läge.

Moment22… Investor äger idag 30,2% av bolaget, Wallenbergsstiftelsen ytterligare 8,8% och SAAB själva ca 2% vilket sammantaget motsvarar ca 41%. Känslan är att det inte krävs mer än 25-30-procentig premie för att man skall kunna lägga vantarna på hela bolaget. Risken för att någon utomstående skulle vilja trilskas i ett läge när de allra flesta institutionella ägarna egentligen enbart vill bli kvitt aktien av ESG-skäl, förefaller ganska låg. Frågan är väl bara hur Investor själva ställer sig i ESG-frågan? För helt glasklart är läget inte när den svenska staten får köpa produkterna men förvaltarna ej får äga aktier. Samtidigt är inte Investor bannlysta av ESG-skäl trots att man alltså är huvudägare i SAAB. Varför kan man förstås undra. Att sälja till någon utländsk aktör är även det svårt av förklarliga skäl (står för stora delar av det svenska försvaret).

Konspirationsteorier… Och när jag nu ändå omnämner SAAB så kan jag inte låta bli att ifrågasätta varningens karaktär. Att man upptäcker negativa effekter på kalkylerna som en följd av problem i leverantörskedjan 6-9 månader in i pandemin känns något långsökt. Jag undrar därför om inte det hela bottnar i byte av finanschef (Christian Luiga från Telia har tagit över i september) som helt sonika beslutat sig att rensa garderoben efter föregångaren. Är så fallet borde det kanske vara färdigstädat nu?