Veckan i backspegeln… v45
CPI… Veckans stora samtalsämne i finanskretsarna måste nog den amerikanska inflationssiffran anses ha varit.
Inte undra på det. Inflationen uppmättes nämligen till 6,2% i årstakt vilket är den högsta nivån sedan 1990, dvs längre än de flesta av dagens marknadsaktörer egentligen kan komma ihåg. Även den s.k. kärn-inflationen (dvs en siffra där exempelvis energi- och matpriser exkluderas) landade på 4,6% vilket är den högsta takten sedan 1991.
Transitory… När inflationssiffran fortsätter att uppvisa stigande tendens väcks ofrånkomligen frågor hur pass övergående den egentligen är? Här har nämligen till och med FED börjat backa. I samband med senaste mötet nämnde centralbankschefen Jerome Powell att inflationen sannolikt förblir förhöjd fram till åtminstone mitten på nästa år. Tidigare bedömning var som bekant att den höga inflationen skulle avklinga i slutet på detta år.
My precious… Var inflationsoron tämligen begränsad tidigare (marknaden tog till sig och accepterade FED:s narrativ) så börjar den nog sakta men säkert tillta. Det kanske allra mest synliga tecknet på det är det faktum att guldpriset bröt upp över ett tydligt ”tekniskt” och därmed även psykologiskt motstånd kort efter att veckans inflationsdata publicerades. Just guldpriset har - åtminstone tidigare - setts som ett klassiskt inflationshedge. Det faktum att priset inte uppvisade någon vidare uppåtgående tendens har många, däribland även jag, tagit som ett tecken för att marknadens oro för stigande inflation inte var allt för påtaglig.
Ej enbart av ondo… När nu till och med guldpriset börjar reagera är det onekligen dags att ställa sig frågan hur stigande inflation kan komma att påverka aktiemarknaderna. Detta är inte alldeles lätt då det var oerhört länge sedan som vi hade med en tydligt stigande inflation att göra. Historiskt sett har dock korrelationen varit positiv. Det är bland andra av den anledningen som centralbankerna siktar mot 2% som ett uttalat mål för att uppnå prisstabilitet. Måttlig inflation går i regel hand i hand med stark efterfråga och en stark konjunktur. I ett sådant klimat ökar förstås möjligheterna att höja priserna, vilket i sin tur är positivt för vinstutvecklingen.
Faran… Det är egentligen först när den uppvisar ohälsosam tendens som den börjar bli ett problem för både ekonomin och självklart även marknaden. I det läget gröper den nämligen ur stor del av hushållens köpkraft vilket riskerar att påverka dess konsumtion negativt. Detta är synnerligen viktigt då privat konsumtion står för stor del av västerländska ekonomier. I USA svarar exempelvis andelen för inte mindre än nästan 70% av landets BNP.
Ohållbart… Är 5% som nu kärninflationen närmar sig upp mot ohälsosamt högt? Nu är jag förstås lekman på området men nog borde så vara fallet. Det skulle kräva betydligt högre räntor är vad som idag är fallet vilket givetvis hade påverkat stora delar av ekonomin som en direkt följd av det faktum att skuldsättningen idag är betydligt högre än vad den någonsin har varit som en konsekvens av pandemin. Kruxet idag är väl att de flesta av de lärde alltjämt bedömer att den höga inflationstakten inte kommer att bestå särskilt länge.
Räntehöjningar… Det faktum att till och med FED börjar prata om förhöjd inflationstendens under så lång tid som ytterligare 6-9 månader gör att oron för kommande räntehöjningar sakta men säkert lär börja stegras. Hittills har man tagit FED på orden om att den låga räntan kommer att kvarstå under överskådlig tid. Även om den skulle höjas en eller rent av två gånger under nästa år är det inte den typen av åtstramningar som gör att någon väljer att överge aktiemarknaden. Men frågan är förstås om man kan motivera den typen av försiktig räntenormalisering i ett läge då inflationen taktar 5% under flertalet månader utan att börja darra på manschetten?
Rädsla… Är det något som aktiemarknaden vet (och fruktar) så är det nog just det faktum att det allt som oftast är centralbankerna som brukar punktera en stigande ”aktiekonjunktur” till slut. Det är också av den anledningen som allt prat om räntehöjningar skrämmer slag i aktieplacerare. När en räntehöjningscykel väl börjar tenderar många tolka det som någon form av signal om att börshaussen närmar sig ett stup. Är det något som centralbankerna inte är direkt kända för så är det nämligen måttfullhet. Förr eller senare skjuter man långt över målet och höjer räntan mer än vad som är befogat (kan jämföras med nuläget där låg ränta och enorma stimulanser har applicerats väl länge)
