Bakslag på flera fronter
Novembers inledning har så här långt inte varit särdeles kul börshistoria. Börserna backade mangrant där oron för (allt för?) höga AI-värderingar pekades ut som huvudanledning till rekylen. Frågan är dock om den gångna veckan inte var allra värst för Donald Trump. Efter att inte ha lyckats nå något avtal med Kina tycks han ha tvingats gräva ned stridsyxan och om inte annat tona ned den stundtals tämligen hårda retoriken. Knappt har han dessutom hunnit hem innan bakslagen fortsatte att komma i strid ström. ”En galen kommunist” (Trumps egna ordval) valdes till borgmästare i New York och även på andra håll har republikaner förlorat vilket förstås skapar viss oro i leden inför nästa års mellanårsval.
Enligt presidenten själv kan nedstängningen av den amerikanska federala statsapparaten ha varit en av anledningarna till valförlusterna. Om så är fallet eller ej är förstås svårt för en lekman att avgöra men faktum är att nuvarande ”shutdown” numera är den längsta någonsin då det slagit den tidigare ”ettan”, som för övrigt även den härstammar från Trumps presidentskap, som varade i 35 dagar (22 december 2018 till 25 januari 2019). Den gången stod administrationens tvist med kongressen gällande finansiering av en mur längs gränsen till Mexiko i centrum. Idag är stötestenen snarare frågor relaterade till hälsovårdsförsäkringar. Nu som då lär det troligtvis sluta med någon form av kompromiss som förhoppningsvis ligger tämligen nära i tiden. I dagsläget börjar nog båda sidorna ”mogna” för någon form av uppgörelse.
Det kanske allra största nederlaget kan dock alltjämt ligga framför den amerikanska presidenten. Hans politik som i mångt och mycket vilar på införande av tariffer, kan nämligen stöta på patrull. Så ser det i alla fall ut efter att Högsta domstolens (Supreme Court) muntliga förhandlingar hölls i veckan. Något slutgiltigt besked har förvisso inte kommit än men enligt bedömarna antydde frågorna att en del av domarna var skeptiska till om Trump-administrationen höll sig inom ämbetets ramar när man valde att använda en nödlagningslag från 1977 (International Emergency Economic Powers Act, IEEPA) för att införa breda tullar på import från en rad länder.
Skulle Högsta domstolen gå på samma linje som domstolar av lägre instans gjort (som har ogiltigförklarat tullarna) kan det onekligen bli stökigt. Dels har USA redan tecknat en rad avtal med flertalet olika länder, dels har man redan samlat in hundratals miljarder dollar som troligtvis skulle behöva återbetalas. Hur detta skulle kunna gå till och hur man i sådana fall skulle finansiera återbetalningarna är högst oklart (och hypotetiskt i dagsläget).
Låt oss dock inte gå händelserna i förväg. Ett slutgiltigt domstolsutlåtande förväntas nämligen inte i närtid trots att man har bett om ett så kallat accelererat förfarande. Det faktum att ingen riktigt vet när beskedet kommer eller hur det hela spelar ut gör förstås att osäkerheten återigen stegras i ett läge då de flesta sannolikt har lagt ”tulldebaclet” bakom sig. Att osäkerhet är marknadens främsta fiende vet vi sedan tidigare. En sliten klyscha möjligtvis men ack så sann. För när osäkerhet råder väljer de flesta av oss att skjuta på viktiga beslut för att istället ”vänta och se” hur framtiden spelar ut. Sådant gynnar inte den underliggande ekonomin. Men nog om det.
Det som däremot var högst väntat den här veckan var Riksbankens räntebesked att man låter räntan ligga still. Samtidigt flaggade direktionen för att den förblir kvar på nuvarande nivå under en tid framöver. Hur det blir med just den saken för vi förstås vänta och se. För faktum är att inflationen som gradvis skulle falla under hösten, tog ett nytt skutt uppåt i oktober. KPIF-måttet steg nämligen 0,4% motsvarande 3,1% i årstakt mot väntade 0,2% respektive 2,9%. Det kan jämföras med Riksbankens prognos om KPIF-inflation på 2,7%. En månad är förvisso inget man behöver ligga sömnlös över men det är tydligt att trenden inte riktigt är som förväntat på Brunkebergstorg 11.
I övrigt kan noteras att ett visst sentimentskifte har ägt rum nyligen. Det positiva tolkningsföreträdet som präglade inledningen av rapportperioden har numera avtagit. Tittar vi på veckans rapportskörd krävdes det antingen klart bättre utfall än förväntat eller rejält låga förväntningar för att aktierna skulle belönas med kursuppgångar. De bolag som kom in ungefär i linje med estimaten har i regel fått se sina kurser backa. Ibland tämligen substantiellt vilket förstås gör att det numera kan upplevas som alltmer påfrestande att äga aktier över rapporter.
Om magnituden på rörelserna allt som oftast framstår som rejält tilltagna är inte själva mönstret helt obekant eller för den delen onaturligt. I början på rapportperioden som präglades av positiva kursreaktioner följde övriga aktier med upp varvid de inofficiella förväntningarna (s.k. ”whispers numbers”) har stegrats. När sedan utfallen enbart blir i linje med officiella dito och inte matchar förhöjda sådana, leder det till kursfall. Möjligtvis är det vad som ligger bakom tesen man ibland kan få höra från förvaltare att de bästa bolagen rapporterar tidigt.
Svag novemberinledning till trots finns det ännu inga handfasta bevis på att rörelsen är något annat än en sedvanlig rekyl inom ramen för en fortsatt stigande grundtrend. Sådana inträffar med jämna mellanrum.
