Déjà vu?

Turligt nog blev det däremot som marknaden börjat vänja sig vid: hoten stannade vid just ord. Istället enades parterna om en två veckor lång vapenvila. Det är en tid som både parterna och inblandade medlare nu behöver för att utarbeta en bredare överenskommelse som en framtida fred i regionen kan vila på.

Huruvida vapenvilans villkor verkligen kommer att hedras återstår förstås att se. När dessa rader skrivs har endast 36 timmar passerat, och redan nu är det tydligt att det råder delade meningar om vad den temporära överenskommelsen faktiskt omfattar. ”Skört” är därmed bara förnamnet.

Marknaden vänder blad

Ser man till marknadens tolkning verkar bedömningen dock vara att konflikten har passerat kulmen. OMXSPI-index steg med nära 4 procent i onsdags, vilket markerade den bästa börsdagen sedan den 10 april i fjol (då index rusade 4,8 procent). Man kan säga vad man vill, men det är påfallande ofta som marknaden faktiskt får rätt i den här typen av lägen.

Det brukar sägas att marknaden sällan bryr sig om geopolitiska händelser i mer än 20–30 dagar innan man väljer att vända blad och fokusera på annat. Även denna gång tycks mantrat stämma. Ser vi till OMXS30 bottnade index redan den 23 mars – för övrigt kusligt nära tidpunkten för lågpunkten under ”covid-raset” 2020 – för att därefter söka sig upp mot den psykologiskt viktiga årsskiftesnivån (1045). I skrivande stund handlas index cirka 10 procent över årslägsta, vilket innebär att merparten av den krigsrelaterade nedgången på 13 procent nu är återhämtad.

En bumerang eller ett avslut?

Hittills påminner börsutvecklingen en hel del om både 2020 och fjolåret. Den stora frågan är om vi ser ett slags ”déjà vu” där faran verkligen är över, eller om konflikten återkommer likt en bumerang i ett senare skede. Något tvärsäkert svar har jag dessvärre inte, men jag konstaterar att det ligger mycket i talesättet att ”krig är betydligt enklare att starta än att avsluta”.

I det här fallet, där hela den globala energimarknaden påverkas, finns det tillräckligt många parter som har alldeles för mycket att förlora på en utdragen, mångårig konflikt likt den i Ukraina. Inte minst Donald Trump tycks ha sökt, och funnit, en väg ut. Den hårda retoriken tolkar jag som en maskerad vilja att avsluta USA:s militära engagemang, givet hur negativt det påverkar de amerikanska konsumenter som om bara några månader beger sig till valurnorna. Eftersom större delen av Irans militära förmåga och kärnvapenprogram bedöms vara omintetgjorda i närtid, kan presidenten hävda att USA uppfyllt sina mål och därmed gått vinnande ur striden. Men det är som bekant en sak att vinna ett slag och en helt annan att segra i ett krig.

Irans långa strå och Pandoras ask

Som utomstående betraktare är det svårt att känna segerns sötma. Faktum är att Iran i nuläget ser ut att vara den part som dragit det längsta strået. Till skillnad från innan den amerikansk-israeliska attacken inleddes, står det nu bortom allt rimligt tvivel vem som kontrollerar Hormuzsundet. Att Iran dikterar villkoren har vi alla blivit varse – och värre blir det av att de nu verkar vilja använda denna kontroll som en framtida inkomstkälla.

Rent hypotetiskt skulle avgifter för sjöpassagen kunna bli en större intäkt än landets olje- och gasexport. Dessutom vore en sådan avgiftsbeläggning ett farligt prejudikat för andra sjöleder. Det skulle likna att öppna ”Pandoras ask”. Kan Sverige eller Danmark börja avgiftsbelägga Öresund? Kan omvärlden, och i synnerhet gulfländerna, acceptera en utveckling som i ett slag gör Iran till regionens nya ekonomiska maktfaktor? Den som lever får se.

De oväntade vinnarna

En annan tydlig vinnare lär Kina bli. Landets makthavare har varit förvånansvärt tysta utåt, men jag är övertygad om att man agerat regissör bakom kulisserna och stöttat Irans motståndslinje – på samma sätt som man själv gjorde under det tidigare ”tullkaoset”. Är det något land förutom möjligtvis USA och Israel som har förberett sig för en konflikt i Mellanöstern, så är det just Kina via enorm lagring av olja- och oljerelaterade produkter. Eftersom landets leveranser via Hormuz dessutom tycks vara opåverkade bortsett från eventuell avgift eller annan form av motprestation (vapen?), kan de dessutom använda dem i eventuella förhandlingar med andra asiatiska länder som inte har lika täta band till de styrande i Iran. Det är kanske ingen tillfällighet att Taiwans oppositionsledare var i veckan på besök hos Xi Jinping.

Letar man efter fler vinnare torde bolag inom förnybar energi och kärnkraft gå en ljus framtid till mötes. Detsamma gäller företag som bidrar till energieffektivisering, vilket jag nämnt i tidigare krönikor. Paradoxalt nog kan kriget mot Iran och turbulensen kring Hormuzsundet visa sig bli viktigare för den gröna omställningen än vad Parisavtalet någonsin varit. Man skulle nästan kunna hävda att Donald Trump har fått hela världen att inse vikten av både energioberoende och ett starkt försvar. Om det sedan var hans avsikt eller ej, det vet nog bara han själv.