Den ljusa framtidens gråare nyans
Kriget i Mellanöstern går i helgen in på sin fjärde vecka. Vad värre är finns det i skrivande stund inte några som helst tecken på att konflikten är på väg att avslutas. Snarare tvärtom, nu när även infrastrukturen har hamnat i skottgluggen. Det är inte utan att man ställer sig frågan om saker och ting börjar bli utom kontroll.
Att utvecklingen inte är den förväntade fick vi bekräftat i veckan då Kina gick med på att skjuta upp USA:s president Donald Trumps planerade besök i Peking, som skulle ske i slutet av månaden. Tanken är att mötet istället ska äga rum någon gång i maj. Beskedet kan nog ses som ett tecken på att man inte förväntar sig någon lösning i Mellanöstern inom kort.
Det krävs som bekant "två för att dansa tango", och just nu är det svårt att se vem som skulle kunna företräda Iran i en eventuell fredsförhandling då stora delar av toppgarnityret har dödats av israeliska styrkor. En annan, högst relevant, fråga är förstås i vilken mån de medlemmar av den iranska regimen som är i livet är villiga att förhandla överhuvudtaget efter vad som hänt deras närmaste och kollegor. Att man väljer att utan pardon anfalla flertalet grannländer är ju inte direkt något optimismgrundande tecken. I synnerhet då det inte var dessa länder som drog igång kriget.
Det faktum att Israel till synes på eget bevåg beslutade sig för att anfalla iransk gasinfrastruktur förbryllar. Attacken, som föranledde iransk vedergällning mot liknande objekt på andra håll i regionen, kan ses både som ett sätt att eskalera kriget samt eventuellt ett sätt att försäkra sig om att USA inte drar sig ur konflikten i första taget. Läget börjar därmed onekligen bli något kaotiskt och minst sagt problematiskt för Donald Trump, vars allierade hastigt och olustigt åsamkas ekonomiska förluster. Bortsett från problematiken med oljeexporten påverkas ju även importen av förnödenheter samt inte minst den på senare år så lukrativa turismen.
Att situationen framstår som svårtolkad betonade även Jerome Powell på presskonferensen i samband med veckans räntebesked, där räntan lämnades oförändrad. Därmed vägrade centralbanken att hörsamma presidentens krav på omedelbart sänkt ränta som en konsekvens av stegrade bränslepriser. Inget annat var dock att vänta, då det inte är första gången som Donald Trump agiterar för lägre ränta – något som troligtvis finns i hans DNA, liksom hos alla andra som vigt större delen av sina arbetsföra liv åt fastighetsaffärer.
Det intressanta med beskedet var dock att flertalet av dem som tidigare förespråkade räntesänkningar nu tycks ha tyglat sin iver en aning. Som läget ser ut just nu lär räntesänkningar sannolikt dröja, och frågan är om det ens blir någon i år. Förvisso kan centralbankens kommitté sannolikt ha överseende med den typen av prischocker som vi upplever nu, men huruvida man vågar omnämna dem som temporära (”transitory”) är högst ovisst givet tidigare erfarenheter. Särskilt som inflationen tycks ha bitit sig fast på omkring 3 procent.
Färre räntesänkningar är förstås dåliga nyheter för börsen, vilket också fick marknaden att reagera negativt på beskedet. I sanningens namn är det dock svårt att avgöra huruvida det var FED:s kommunikation eller händelserna i Mellanöstern som påverkade mest negativt. Tittar man på marknadens förväntningar hade man redan i förväg prisat bort räntesänkningar för i år, och detta trots att FED inom kort får en ny chef som torde vara betydligt vänligare inställd till administrationens linje. Det ska dock påpekas att Jerome Powell kommer att leda FED även vid tidpunkten för nästa möte i maj.
Man skulle kunna hävda att en försvagad arbetsmarknad vore skäl för kommande räntelättnader. FED har som bekant ett dubbelt mandat där man förutom prisstabilitet (inflation) ska se till att uppnå maximal sysselsättning. Februaris mycket svaga siffra, där antalet jobb minskade med 92 000, kan därför framstå som oroväckande. Siffran som sådan ter sig dock svagare än vad den i själva verket är. Idag växer nämligen inte den amerikanska befolkningen som den gjorde förr, i och med åtgärder som har vidtagits för att stoppa migrationen. Låga födelsetal, samt av- och utvisningar medför tvärtom att en del bedömare menar att populationen de facto minskar just nu.
Flyttar vi fokus till hemmaplan noterar vi att även Riksbanken valde en avvaktande strategi då man beslutade att låta räntan ligga oförändrad. De som hoppades på ytterligare en räntesänkning får därmed tänka om. Förvisso är inflationsläget i Sverige under kontroll i detta nu, men situationen i omvärlden är så pass oroväckande att man inte kan utesluta en tydlig inflationsimpuls även här längre fram. Olyckligt värre i och med att en sådan riskerar att kväva den spirande konjunkturuppgång som många av oss hade sett fram emot. Som läget är nu riskerar den ljusa bilden av 2026, som inte minst jag utmålade för svenskt vidkommande i mina spalter tidigare i år, att få en betydligt gråare nyans.
