FED:s svåra dilemma
Nästa vecka förväntas FED för tredje gången på kort tid sänka räntan med 0,25 procent. Det är i alla fall ett scenario som marknaden ser ut att ha tecknat in. Och säga vad man vill om den amerikanska centralbanken, men oförutsägbar är den definitivt inte. Tvärtom tenderar besluten vara tämligen väl förankrade i förväg, vilket gör att oddsen i regel talar för att utfallet blir i linje med marknadens förväntningar. Med det sagt bör det även påpekas att förväntningarna gällande kommande ränteåtgärd har svängt kraftigt de senaste veckorna. Huvudanledningen är förstås avsaknaden av makroekonomisk statistik i spåren av den rekordlånga nedstängningen av den amerikanska statsapparaten.
Även om själva beskedet förmodligen är en formalitet är läget som den amerikanska centralbanken befinner sig i allt annat än enkelt. Uppdraget man har är förvisso tämligen enkelt, i alla fall i teorin: inflationen skall tämjas på ett sådant sätt att den underliggande ekonomin klarar sig oskadd. Just i USA har centralbanken, utöver inflationsbekämpning, även mandat att se till att uppnå en så hög sysselsättningsgrad som möjligt.
Det sistnämnda har man lyckats med väl. Arbetslösheten har förvisso stigit en aning på senare tid men har länge legat under 4,0 procent, vilket är historiskt lågt. Enligt senaste mätning är siffran 4,4 procent med viss uppåtgående tendens, vilket också är anledningen till att FED har sänkt räntan vid två tillfällen under hösten och förväntas genomföra ännu en sänkning i närtid. Ekonomin tuffar förvisso på ganska väl, men det är oerhört tydligt att det är tack vare de enorma AI-investeringar som genomförs just nu. Tittar man på data som husprisstatistik, konsumentförtroende, växande kreditkortsskulder eller exempelvis utvecklingen i detaljhandeln, rättfärdigar samtliga ett lägre ränteläge. Trots det är åsikterna djupt splittrade just nu, inte bara bland olika marknadsbedömare utan även bland FED:s ledamöter. Det är inte ofta som räntekommittén är oenig i sina beslut, men så var faktiskt fallet senast.
Elefanten i rummet är förstås inflationen. Efter ett par år av aggressiva räntehöjningar har inflationsmonstret, som såg ut att äta upp köpkraften för gott, tvingats ner på knä. Men det är inte dött än. Att få ner den från 9 till 3 procent var förvisso en chockartad process som länge föregicks av den felaktiga bedömningen att inflationsökningen var ”övergående”, men när väl åtgärder sattes in följde de ”skolboken”: höj räntan, kyl av ekonomin och få ned inflationen. Jobbigt värre, men det gick vägen – om än inte hela vägen. Att få ner inflationen från 3 procent till det heliga centralbanksmålet om 2 procent visade sig vara betydligt svårare. Inom logistik talar man ofta om "the last mile" som den dyraste och krångligaste delen av leveransen. Detsamma tycks gälla inflationen.
Som om problemställningen inte var svår nog har centralbanken även fått mothugg från oväntat håll. Donald Trumps högljudda kritik av FED-chefen Jerome Powell, liksom hans försök att påverka sammansättningen av centralbankskommittén, har onekligen kommit olägligt. Jag vill inte på något sätt påstå att det är tack vare dessa påtryckningar som en ny räntesänkningscykel har inletts, men inte är det helt osannolikt att kritiken åtminstone har bidragit till att ”flytta nålen” i rätt riktning (sett från administrationens perspektiv). Det faktum att Jerome Powells mandat går ut i maj bidrar förstås även det. Efterträdaren utses nämligen av presidenten, och som läget är nu talar det mesta för att det blir en av hans närmaste rådgivare. Eftersom dennes agenda blir tämligen tydlig (lägre ränta oavsett makroekonomisk utveckling) finns det tveklöst en risk att FED:s oberoende blir än mer ifrågasatt.
För att penningpolitiken skall vara trovärdig bör FED agera som om politiken inte existerar. Att sänka räntan är förstås ett populärt beslut i de flesta läger, men behöver för den sakens skull inte vara rätt beslut. Den kortsiktiga marknaden vill ha räntesänkningar, gärna igår, medan en centralbank skall fokusera på långsiktig penningpolitisk stabilitet i systemet utan onödiga gupp upp och ned. Som ledstjärna har man dessutom historien att ta hänsyn till, med ett skräckscenario från 1970-talet där räntan sänktes för tidigt och inflationen flammade upp igen, varvid man tvingades tvärnita ännu hårdare i ett senare skede.
Som alla mynt har även detta en baksida. Ärrade av sin felbedömning 2021 då man kallade inflationen "transitory", är merparten av ledamöterna sannolikt extra försiktiga i det här skedet och därmed benägna att hålla räntan hög för länge ("higher for longer”). Lutar de för mycket åt det ena hållet finns det risk för skenande priser igen samt allmän förespegling att inflationsmålet (2 procent) är obsolet. Lutar de åt andra hållet riskerar de en eskalerande arbetslöshet som kan bli en mardröm i dagens starkt polariserade USA. Att avgöra vad som är rätt kan faktiskt liknas vid en balansering på en knivsegg. Att i det läget inte ha tillgång till senaste makroekonomiska data gör uppgiften ännu svårare. Man skulle kunna likna FED vid en förare som kör på en krokig väg, omringad av tät dimma och med passagerare som ständigt kommer med ”goda råd”. Att i det läget sänka farten är kanske inte fel trots allt.
