Hästens år och Kinas revansch?
Under den gångna veckan – den 17 februari för att vara exakt – trädde vi in i Hästens år enligt den kinesiska kalendern. Om denna övergång får någon reell bäring på börsutvecklingen i Kina eller globalt återstår att se, men förutsättningarna är onekligen kittlande. Hästens år kännetecknas av högt tempo, handlingskraft och optimism. Ännu starkare blir effekten av att årets upplaga styrs av elementet eld. Ett ”Eldhästens år” förstärker de dynamiska och drivande egenskaperna hos tecknet.
Det är dock inte till astrologi jag tänker tillägna veckans krönika, utan snarare "Mittens rike". Den kinesiska nyårsveckan till ära är det läge att damma av en slutsats från en spalt jag skrev för drygt ett år sedan (december 2024, Newsletter 2141). Andemeningen då var att det började bli dags att diversifiera ägandet och komplettera de traditionella globalfonderna med en större exponering mot kinesiska aktier. Så här i efterhand behöver jag inte skämmas för det synsättet. Resan har förvisso varit volatil, men såväl breda tillväxtmarknadsfonder som renodlade kinesiska dito (eller ETF:er för den delen) har utvecklats väl. Kinesiska aktier överpresterade faktiskt amerikanska under 2025 – i synnerhet om man tar hänsyn till den underliggande valutaeffekten.
Än har synen på Kina dock inte svängt helt. I spåren av covidpandemin, och sedermera Rysslands anfallskrig mot Ukraina, blev den kinesiska marknaden nästintill ”oinvesterbar” för västerländska placerare. Tittar man på sammansättningen i en genomsnittlig globalfond utgör Kina i regel blott någon enstaka procentenhet, om ens det. Detta kan jämföras med USA vars andel ofta ligger runt 70–75 procent. Fenomenet globalfond är i grund och botten inget annat än en amerikansk fond där resten av världen agerar utfyllnad.
Frågan jag ställer mig är hur länge denna skevhet kan bestå? Hur länge kan globala placerare rata världens näst största (och på sikt sannolikt största) ekonomi i sin allokering? Kina är förvisso en diktatur med allt vad det innebär av politiska risker, men landet har samtidigt tagit enorma teknologiska kliv som blivit alltmer uppenbara på senare år. Från att tidigare ha varit en nation som kopierade västerländsk teknik, är man idag ledande på flertalet områden. Som om inte det vore nog har Kina målmedvetet ”avvästerniserat” sina leveranskedjor. Detta är den primära anledningen till att man var det land som bäst kunde stå emot när Donald Trump drog igång sitt tullkrig mot allt och alla.
Just Trumps första period i Vita huset blev nämligen startskottet för en helomvändning i den kinesiska ekonomin. Halvledarembargot som introducerades då inledde vad som närmast kan liknas vid ett nytt kallt krig. För Kina var detta embargo en brutal väckarklocka. Alltsedan 2018 har makthavarna styrt om finansiella resurser från överkonsumtion och fastighetsspekulation till industriell och teknologisk utveckling. Det var en smärtsam process som medförde fallande aktie- och fastighetspriser, men stålbadet var avklarat lagom till Donald Trumps andra runda i Vita huset. Hastigt, och för Trump mindre lustigt, kunde Kina denna gång bemöta tullhoten så pass effektivt att den amerikanska presidenten själv tvingades backa.
Som läget är idag är det kanske snarare USA som är beroende av Kina än tvärtom. Kineserna må inte ha tillgång till de allra vassaste AI-chippen (Nvidias), men detta tycks inte vara ett oöverkomligt problem. Framgångarna med modeller som DeepSeek (som av ingen slump lanserades i samband med att Trump installerades i Vita huset) och Alibabas Qwen visar att Kina kan bygga högpresterande AI på äldre hårdvara. De kompenserar tekniska tillkortakommanden med enorm volym, möjliggjord av oslagbart billig energi. USA ligger förvisso fortfarande i framkant, men nog har den "amerikanska exceptionalismen" börjat blekna en aning? Inte minst då administrationen i Washington valt en konfrontativ inställning mot mer eller mindre hela världen.
Med facit i hand var det paradoxalt nog Donald Trumps första mandatperiod som banade väg för Kinas stora återkomst. Idag dominerar de områden som tidigare var västerländska paradgrenar, och är inte längre beroende av vare sig USA eller Europa på samma sätt. Exporten dit är fortfarande viktig, men Kina har diversifierat sig framgångsrikt mot andra marknader. Samtidigt överför man nu köpkraft från producenter till de länge pressade konsumenterna via en allt starkare valuta (renminbin befinner sig i en tydligt stigande trend). Kina kombinerar idag extremt låga kostnader på el och kapital med en arbetskraft som fortfarande är billig i förhållande till sin höga produktivitet (rykten gör gällande att arbetarna i Teslas Shanghai-fabrik producerar dubbelt så många bilar per anställd som i USA, därtill till en väsentligt lägre lön).
Den kinesiska aktiemarknaden har gått starkt, men frågan är om detta inte bara är början. Särskilt om man beaktar flödesaspekten. Allt fler investerare börjar få svårt att räkna hem avkastning på sina amerikanska innehav när den fallande dollarn urholkar värdet. Exakt hur valutorna utvecklas framöver är notoriskt svårt för en lekman att prognostisera, men det faktum att Kina är världens näst största ekonomi – något som alltså inte alls avspeglas i de globala allokeringsmodellerna – talar onekligen för kommande kapitalinflöden.
Idag pratar många om att kapitalet flyr USA för Europa, men borde det inte snarare söka sig till tillväxtmarknader och Kina, framför ett lågväxande och regelvurmande Europa? Det räcker med att Kinas andel i globalfonderna ökar med några få procentenheter för att det ska få ett enormt genomslag på kurserna. Kanske är det under detta år som hästen faktiskt "får eld i baken" och den stora ompositioneringen av det globala kapitalet tar fart på allvar?
Det finns 12 olika zodiakdjur i den kinesiska kalendern (råttan, oxen, tigern, kaninen, draken, ormen, hästen, geten, apan, tuppen, hunden, grisen). Varje zodiakdjur styrs i sin tur av ett av fem element (trä, Eld, jord, Metall, Vatten).
