Mycket skrik för lite ull
I förra veckans krönika konstaterade jag att det trots svag novemberinledning inte fanns några handfasta bevis på att rörelsen var att betrakta som något annat än en sedvanlig rekyl inom ramen för en fortsatt stigande grundtrend. Sett med facit i hand tycks jag ha varit rätt ute. Fram till torsdagen hade Stockholmsbörsen nämligen återhämtat hela nedgången medan fredagen bjöd på en ny tillbakagång i spåren av svag börsutveckling i USA.
Att ge prognoser är svårt och då i synnerhet sådana som berör framtiden som någon klok person lär ha sagt. Om den vet vi alla som bekant ungefär lika mycket (läs: lite). Trots det har jag tidigare valt att sticka ut hakan med påståendet att OMXSPI-index borde nå nya rekordhöjder i en inte allt för avlägsen framtid. Som främsta fundamentala argument har jag fört fram ljusare konjunkturutsikter samt både penning- och finanspolitiska stimulanser i form av sänkt ränta och skatter. De senare förväntas träda i kraft först i början på nästa år men som vi alla vet är aktiemarknaden i regel framåtblickande och det mesta tecknas i regel in i god tid före det sker (ofta dessutom i betydligt större omfattning är vad som är motiverat).
De som har läst mina spalter vet förstås att jag inte vore mig själv om jag inte hänvisade till historiska samband. Det normalt sett starka vinterhalvåret var därmed ett annat tungt vägande fundament som ligger till grund för utfästelsen om nya toppar. I den här krönikan väljer jag dock att bespara er statistiska samband. De som gillar ämnet hänvisar jag till nästa vecka då jag tänker återkomma till ett minst sagt intressant mönster som från tid till annan har präglat avslutningen på ett börsår. Dagens spalt får istället tillägnas mer aktuella saker som just nu tycks driva marknaden. För hyfsat positiva inhemska förutsättningar till trots, är det till syvende och sist den globala utvecklingen (och då i synnerhet den amerikanska) som styr sentimentet mest.
I tider som dessa riktas fokus primärt mot AI-karusellen samt Trumps utspel. Det har skrivits spaltmeter om AI-bubblan vid det här laget men än så länge tycks luften inte riktigt vilja pysa ur den svällande ballongen även om svängningarna har tilltagit. Det senare uppges ofta vara tecken på en toppbildning. En som uppenbarligen tror på det är Michael Burry som är känd att ha förutspått finanskrisen (se filmen The Big Short) och som påstås spekulera i att bubblan är på väg att brista. Den typen av nyheter skapar förstås stora rubriker inte minst eftersom han har haft rätt förr. Det bör dock påpekas att han utöver att ha förutspått subprimekrisen har varnat för otaliga andra krascher som sedermera aldrig besannades. Även i subprimefrågan var han för övrigt väldigt tidigt ute. Att gå kort AI-aktier här som han nu påstås ha gjort kan visa sig vara rätt men kan även bli väldigt dyrt och påfrestande kortsiktigt. Ni har säkert hört talas om det välkända talesättet:
”Markets can remain irrational longer than you can remain solvent”
Personligen hör jag till lägret med den föga originella åsikten att marknaden med stor sannolikhet överskattar AI:s kortsiktiga effekter men underskattar dess långsiktiga sådana. När bollen nu satts i rullning med gigantiska investeringar som följd, blir dess påverkan troligtvis långt större än vad vi idag kan överblicka. Jag skulle inte bli överraskad om de bolag som om 5–10 år betecknas som ”ledande” är bolag som ingen talar om idag. Kom ihåg att Google eller Meta som numera ses som grundbulten för vårt moderna internetbaserade samhälle bildades först ett par år efter att internetyran på börsen kulminerade runt millennieskiftet. Naturligtvis finns det inget som säger att historien måste upprepa sig men icke desto mindre är det värt att hålla i minnet.
Det som upprepar sig är däremot politiken. En del av föregående veckans krönika ägnades som bekant åt de bakslag som har drabbat Donald Trump. Säga vad man vill om den amerikanska presidenten men nog hör han till de mer handlingskraftiga sådana då han alltid omedelbart skrider till verkat för att försöka vända opinionen. Eftersom det är vida känt att plånboksfrågorna ligger de flesta väljare varmast om hjärtat passade han på att utlova 2 000 dollar till alla arbetande amerikaner (utom de som tjänar allra mest) som en sorts återbetalning av tullintäkterna som enligt honom nu forsar in och ”Makes America Great Again”. En udda idé eftersom pengarna från tullarna tycktes vara öronmärkta till amortering av USA:s höga statsskuld. Antaget att utdelningen skulle nå hälften av amerikanerna överstiger beloppet vad tullarna hittills inbringat. Men det vore kanske att hänga upp sig på detaljer.
Det är inte första gången som Donald Trump utlovar ”helikopterpengar”. I februari lanserade han idén om 5 000 dollar från besparingar via Department of Government Efficiency (DOGE) som dock sedermera inte blev av främst som en konsekvens av att besparingarna inte riktigt blev så stora som man hade väntat sig. Inte heller gällande tullintäkter är sista ordet sagt. Här väntas som bekant högsta domstolen utkomma med ett utlåtande (oklart när).
Utöver ny idé om ”riksgåva” har Trump även sett till att avsluta den rekordlånga (och därmed impopulära) nedstängningen genom att underteckna ett tillfälligt budgetpaket. Att detta blev möjligt berodde på att man bordlade den allra känsligaste frågan gällande sjukförsäkringarna till ett senare skede. Vän av ordning ställer sig förstås frågan om hela cirkusen kring en rekordlång nedstängning verkligen behövdes om man nu återöppnar utan att ha löst huvudproblemet? Att utropa seger samtidigt som man ”sparkar burken framför sig” (eng: kick the can down the road) är dock uppenbarligen ett av tillvägagångssätten som ingår i ”The Art of the Deal”. En liknande lösning användes som bekant nyligen i handelsförhandlingarna med Kina.
