Nordiska Kronjuveler
”So far, so good” skulle man kunna säga efter att årets första börsmånad har gått i mål. Åtminstone vad Stockholmsbörsens prestation beträffar. Det breda indexet OMXSPI steg med ca 2,2 procent. Det är förvisso sämre om man jämför med fjolårets rivstart på 7,5 procent, men samtidigt betydligt bättre än det historiska snittet på 1,1 procent som index har presterat de senaste 30 åren.
Det faktum att det blev ett nytt ”All Time High” (ATH) öppnar därtill för en fortsättning uppåt under den senare delen av året. Som syns i den bifogade grafen över min trendmodell är den underliggande trenden entydigt positiv. För att ändra på det skulle det behövas en nedgång på nära 10 procent. Det finns med andra ord gott om rekylutrymme innan man behöver bli orolig. En första varningssignal får vi om index eventuellt sjunker ned under årsskiftesnivån (1 045 +/- 5 indexpunkter).
Bortsett från den rådande trenden backar även historiken upp en positiv förväntansbild. Februari har nämligen över tid (eller i varje fall sedan 1995) visat sig vara en klart starkare börsmånad än januari. Förvisso inte i fjol, men generellt sett. Den genomsnittliga avkastningen för månaden uppgår till finfina 2,1 procent. Med dessa siffror är månaden faktiskt den näst bästa på året, slagen enbart av november som med sina 3,1 procent ligger i topp (tredjeplatsen innehas av aprils 2,0 procent, för den som är intresserad).
Är det något som kan oroa inför februari så är det möjligtvis att statistiken inte alls är lika stark om man tittar på de amerikanska börserna. För S&P 500 är månaden nämligen den näst svagaste (-0,02 procent) och för teknologitunga Nasdaq den tredje svagaste (+0,5 procent). Tar man hänsyn till enbart presidentcykelns andra år (så kallade Midterm Years) är facit +0,3 respektive +0,4 procent. Det index som uppvisar allra bäst utveckling är småbolagsindexet Russell 2000 (+1,0 procent generellt och +1,3 procent under mellanårsvalsår).
Just småbolagen har för övrigt utvecklats riktigt bra i USA. I Sverige är bilden en helt annan. Här hemma ratas de brett till förmån för de trendande storbolagen. Om detta kommer att ändras under 2026 återstår att se. Förutsättningarna framstår onekligen som goda då många av bolagen inte dras med samma valuta- eller tullproblematik som de betydligt större exportbolagen gör. Dessutom är de i regel klart mer räntekänsliga, vilket givet nuvarande ränteläge borde spela dem i händerna. Det som krävs för ett lyft är en märkbar konjunkturförbättring.
Om en sådan ligger i korten tvistar de lärde om just nu. Under hösten såg vi en del ”gröna skott” i ekonomin, som dock inte riktigt följdes upp av samma fina utveckling under slutet av året. BNP ökade förvisso med 0,2 procent i Q4 jämfört med kvartalet innan, men utvecklingen var klart svagare än förväntade 0,7 procent. Anledningen var en riktigt svag avslutning på året där december bjöd på en tillbakagång om 0,6 procent. Ett bakslag som till viss del kan ha berott på en ovanlig kalendereffekt med väldigt många lediga dagar i slutet av månaden.
Det stora utropstecknet i januari har annars varit den smått overkliga kronförstärkningen mot främst den amerikanska dollarn. För första gången sedan 2022 kostar en dollar under 9 kronor. Det är kanske inte historiskt lågt (ser man till de senaste 10 åren har kronan tappat ca 4 procent mot dollarn) men ändå en avsevärd förbättring jämfört med toppnivåerna från 2022–2024 på cirka 11 kronor.
Tittar man på valutautvecklingen har kronan, tillsammans med sin norska motsvarighet, varit en av världens starkaste valutor på senare tid. Låga statsskulder (i Norges fall är man rent av skuldfri om innehavet i oljefonden räknas av) är troligtvis en delförklaring. Är så verkligen fallet kan de nordiska valutorna mycket väl börja betraktas som en form av ”säkra hamnar” (safe havens). ”Kung Dollar” ser nämligen ut att självmant vilja abdikera från tronen. Enligt Donald Trump är den amerikanska administrationen inte oroad över utvecklingen, vilket antyder att den ligger i linje med vad man velat åstadkomma.
Om dollarns snabba reträtt får ses som exceptionell så är det ändå inget mot vad som just nu pågår på råvarumarknaderna, och då i synnerhet inom ädelmetaller. Som trogna läsare säkert minns har jag länge (i alla fall sedan pandemin) vurmat för bland annat guld, men inte ens med ”gyllene glasögon” på hade jag kunnat förutspå den utveckling vi nu bevittnar. Att det normalt sett volatila silverpriset är upp 60 procent bara i år är naturligtvis smått otroligt. Men att även guldet har stigit med närmare 30 procent och därmed dubblats i värde på 12 månaders sikt är inget annat än häpnadsväckande. Under lång tid har man spekulerat i att dollarn en dag skulle tappa sin reservvalutastatus utan att för den delen kunna peka ut ett vettigt alternativ. Varken den kinesiska yuanen eller euron tycktes passa in, samtidigt som guldet avfärdades som något enbart så kallade ”boomers” var intresserade av. Under 2025 tycks dock vindarna ha vänt.
