Mellanöstern i brand

Att konflikten kunde bryta ut var knappast oväntat för någon. Läget har länge varit ansträngt och blev förstås inte bättre av de stora protesterna i landet, som brutalt kvävdes av makthavarna och krävde tusentals liv bland dem som vågade resa sig mot regimen. Frågan är dock om inte droppen som fick bägaren att svämma över – och som banade väg för anfallet – i grund och botten var Högsta domstolens beslut att ogiltigförklara Donald Trumps tullar. Det är ett klassiskt sätt att både vända uppmärksamheten och bryta en nedåtgående opinionstrend inför det viktiga mellanårsvalet i höst.

För att knepet ska fungera krävs det förstås att USA tämligen snabbt kan utropa seger. Motivet till anfallet sägs officiellt ha varit att skydda amerikanska liv och omöjliggöra för Iran att nå USA med sina långdistansvapen. Om detta är en klassisk dimridå eller inte väljer jag att inte ta ställning till. Uppenbart är dock att en hel del står på spel för Donald Trump. Trots att USA i stort sett är oberoende av oljeimport, påverkas vanliga amerikaner ändå av ett stigande oljepris i form av dyrare drivmedel. Dessutom äventyrar man den redan ansträngda relationen till Kina inför presidenternas viktiga möte som var planerat till april.

Just Kinas svar är kanske det som avgör hur långvarig konflikten kan tänkas bli. När dessa rader skrivs har det, bortsett från ett sedvanligt fördömande av den militära aktionen, varit ovanligt tyst från Xi Jinping och hans maktelit. Detta är en rejäl besvikelse för den iranska regimen, som sannolikt hade hoppats på någon form av stöd från sina allierade. Att Ryssland inte hade mycket att sätta emot var givet på förhand, men nog hoppades man på ett tydligt kinesiskt stöd – i synnerhet som merparten av den iranska oljan skickas just till Kina.

Den klena responsen från allierade har möjligtvis bidragit till att det iranska gensvaret inte bara bestod av anfall mot amerikanska baser, utan även mot flertalet transporthubbar och kritisk infrastruktur i regionen. Utöver det självklara målet i form av Israel har man anfallit mål i ytterligare sex länder i området.

Som om inte det var illa nog har man även hotat trafiken i det viktiga Hormuzsundet, vilket direkt påverkar oljeflödena från Persiska viken (i första hand till Asien och Australien). I skrivande stund är det i stort sett enbart iranska, ryska och kinesiska fartyg som tillåts passera utan att riskera beskjutning. Trafiken uppges ha gått ned med 90 procent, vilket är den främsta anledningen till det kraftigt stegrade oljepriset. Att återställa säkerheten där är sannolikt USA:s allra viktigaste uppgift i det här skedet.

Eftersom de allra flesta nog var beredda på att det kunde smälla till i Mellanöstern (vilket märks på det tydligt stigande oljepriset i år) är oljelagren världen över tämligen välfyllda. Lyckas USA och Israel slå ut Irans militära förmåga inom loppet av ett par veckor, torde effekterna på exempelvis inflationen bli tämligen begränsade, samtidigt som världen blir ett säkrare ställe för de allra flesta. I synnerhet för israeler, vilket sannolikt är den främsta anledningen till att just den israeliska börsen har nått All Time High – trots att landets luftrum återigen är fullt av inkommande iranska drönare och missiler. Den stora vinnaren så här långt är onekligen Benjamin Netanyahu, som ju har smidit planer på att anfalla Iran i flera decennier men inte lyckats få med sig USA. Tills i fjol, då man gemensamt slog till mot landets kärnvapenanläggningar.

De stora förlorarna på konflikten så här långt (förutom det angripna Iran förstås) är paradoxalt nog dels Dubai, dels Europa. Den oväntat breda iranska vedergällningen drabbade flertalet länder i regionen, däribland Förenade Arabemiraten och Qatar. I Dubais fall ger det en tydlig rispa i självbilden, då staden länge har marknadsförts som världens kanske allra säkraste. Hastigt och mindre lustigt har man dragits in i konflikten på ett sätt som ingen hade räknat med. Att staden därtill är en extremt viktig hubb för den interkontinentala flygtrafiken gör förstås inte saken bättre för omvärlden.

För Europas del beror problemen på att Qatars gasanläggning, som förser vår del av världen med LNG-gas, drabbades så pass allvarligt att produktionen bedöms hållas stängd under åtminstone en månads tid. Konsekvensen blev snabbt stigande gaspriser, vilket i sin tur drar med sig elpriserna uppåt. Ännu en gång har Europas ledare blivit påminda om hur bräcklig kontinentens energiförsörjning är, efter att bland annat kärnkraften i Tyskland har lagts ned och gas- och oljeproduktionen belagts med otaliga hinder ur strikt miljömässiga aspekter. Tur i oturen för vår del är att den nuvarande krissituationen uppstår när vintern mer eller mindre är över.

Med allt ovan i åtanke är det kanske inte helt onaturligt att det är just europeiska börser som har drabbats hårdast hittills. En utdragen kris skulle kunna slå hårt mot den europeiska återhämtningen och få inflationen att blossa upp igen, i ett läge då man precis tycktes ha fått bukt med den. Givet konfliktens skala får man ändå säga att marknadens reaktion så här långt framstår som behärskad. Det föranleder en att tro att finansmarknaderna, som ju ofta tar ut svängarna ordentligt i den här typen av lägen, helt enkelt inte räknar med att konflikten blir utdragen i tid.

Huruvida man underskattar riskerna tvistar de lärde om just nu. Medan juryn överlägger kan vi konstatera att den länge ifrågasatta dollarn har bibehållit sin status som en säker hamn (tillsammans med energiaktier). Däremot tycks varken guldet eller amerikanska statspapper ha lockat kapital på samma sätt som i motsvarande lägen tidigare. Den omedelbara reaktionen blev förvisso den klassiska skolboksmodellen – guldet upp, räntorna ned – men den rörelsen klingade snabbt av. Den något cyniska slutsatsen är att medan Mellanöstern står i brand tar de finansiella marknaderna läget med ro. Ett tecken på avtrubbning.