Slösa aldrig bort en bra kris

Ett stigande oljepris i närtid kan förstås ses som övergående. Krigets långtgående konsekvenser kan däremot bli betydligt större än så. Irans utnämning av en ny högste ledare lär knappast minska spänningarna, även om krigets mest akuta fas skulle avslutas som en konsekvens av att de flesta militära mål nu har slagits ut. Mojtaba Khamenei, som han heter, lär med största sannolikhet vara rejält hämndlysten efter att ha förlorat merparten av sin familj i attacken den 28 februari (samtidigt som han själv uppges ha blivit allvarligt skadad). Risken är således överhängande att Iran framgent kommer att övergå till regelrätta, gerillamässiga terroraktioner mot västerländska mål – och då inte nödvändigtvis enbart i Mellanöstern.

Även om vi antar att den värsta krutröken lägger sig, och att USA förklarar sig som segrare efter att ha uppfyllt sina militära mål, finns det mycket som tyder på att den brand som har blossat upp i regionen inte slocknar i samma stund. Konfliktens nota, som redan uppges vara astronomisk (bara den första veckan sägs ha kostat enbart USA drygt 11 miljarder dollar), riskerar tvärtom att fortsätta stiga i rask takt.

I det här skedet handlar det inte längre enbart om chocken över volatila oljepriser, som ju till viss del drivs av kortsiktig spekulation i spåren av nyhetsrapporteringen. Den verkliga faran för den globala ekonomin är en ny inflationsvåg. När trafiken genom Hormuzsundet och delar av Röda havet bedöms som för farlig tvingas den globala frakten ställa om. Fartyg som normalt skulle ha tagit genvägen tvingas nu runda Afrikas sydspets, vilket binder upp kapacitet, förlänger leveranstiderna och får fraktpriserna att rusa.

För transportjättar som danska Mærsk innebär det paradoxalt nog ett kortsiktigt vinstregn, men för den breda ekonomin innebär det en smygande och inflationsdrivande utbudschock som uppträder precis i ett skede när centralbankerna trodde sig ha vunnit matchen. Stegrade kostnader och grusade förhoppningar om räntelättnader (långräntorna har faktiskt stigit tydligt de senaste veckorna) riskerar i sin tur att sänka efterfrågan, vilket på sikt drabbar även de bolag som just nu framstår som kortsiktiga vinnare, såsom ovan nämnda Mærsk.

För Europa, som redan kämpar med en bräcklig industri och strypta gasflöden från Qatar, är det tveklöst dåliga nyheter. För vilken gång i ordningen står man nu återigen med Svarte Petter på hand? Motorn i den europeiska maskinen – den tyska basindustrin – riskerar nämligen att pressas från två håll: dels dyrare energi, dels försenade och dyrare komponenter från Asien. Lägg därtill en förhållandevis hög arbetskostnad och man får snabbt en känsla av att Europa förlorar – ytterligare – konkurrenskraft för varje dag som den nuvarande krisen pågår. Det skulle därför förvåna mig om inte en och annan har googlat på ”stagflation” i veckan.

Eftersom angreppet på Iran genomfördes av USA och Israel får europeiska ledare snällt se på och lobba för besinning och en nödvändig nedtrappning. Få, om ens någon, i Europa ser den iranska regimen som legitim eller värd att försvara, men det är också just det som riskerar att göra den desperat och villig att ta till medel som kan få långtgående konsekvenser för övriga världen. Förhoppningen här är förstås att Iran inte längre har så stor militär kapacitet kvar efter att ha utstått två veckors ursinnigt bombardemang. Om den förhoppningen är naiv eller inte återstår att se.

Att tvingas sitta i baksätet på ett fordon som framförs av en mer eller mindre oberäknelig chaufför är priset som Europa får betala för en kavalkad av ödesdigra missbedömningar. Men precis som historisk avkastning inte är någon garanti för framtida avkastning, behöver forna tillkortakommanden inte upprepas i framtiden. Hoppet är som bekant det sista som överger människan.

Inget ont som inte för åtminstone något gott med sig. Förvisso riskerar Europa en ny version av den energikris som uppstod i spåren av det ryska angreppet på Ukraina, men förhoppningsvis blir det en viktig väckarklocka. Det börjar bli hög tid att en gång för alla göra något åt vår kontinents energisituation. Väderberoende system är helt enkelt inte tillräckligt bra så länge som storskaliga lagringslösningar saknas, och kärnkraft tar som bekant ett bra tag att bygga ut.

Fram tills dess att det sistnämnda är på plats finns det en del lågt hängande frukter att ta sikte på för europeiska ledare (och för oss placerare att profitera på). Bland annat borde man luckra upp begränsningarna för investeringar i europeisk olje- och gasutvinning. ESG-aspekter i all ära, men likt nationell säkerhet bör även energi framstå som en absolut nyckelfaktor för välmående samhällen. Försvarsindustrin har hastigt och mindre lustigt fått komma in i värmen igen. Är det dags att göra detsamma med den ”smutsiga” energisektorn?

Ett annat område som det är hög tid att påskynda utvecklingen inom är energieffektivisering. I takt med att globaliseringstrenden rullas tillbaka och fraktleveranserna riskerar att bli både längre och dyrare, börjar allt fler företag flytta hem sin produktion. Övergången från en Just-In-Time- till en Just-in-Case-ekonomi är dock både kapital- och energikrävande. Därför blir det oerhört viktigt för de europeiska politikerna att ytterligare underlätta omställningen genom att införa rätt incitament som leder till snabba energibesparingseffekter.

Även om svenska oljeproducerande bolag lyser med sin frånvaro numera (bortsett från familjen Lundins IPC), är vi desto starkare när det gäller just energieffektivisering. Alfa Laval, Munters, Beijer Ref, NIBE, Fagerhult, Inwido, Lindab och Systemair, samt i viss mån även Sdiptech, Bravida och Instalco är de mest uppenbara exemplen. Många av dessa bör ha goda förutsättningar att rida på den strukturella megatrend som europeisk energieffektivisering torde utgöra de närmaste åren. En del av dem har utvecklats väl på börsen, men det stora flertalet har faktiskt släpat efter (laggat) index i takt med att investeringarna har låtit vänta på sig. Får vi se en renässans för sektorn de närmaste åren?