Det fanns flera anledningar till Bolidens katastrofala utveckling. Dammkatastrofer, skandalöst arbete i styrelse och ledning, felaktiga storaffärer, en rekordlång konjunktursvacka och metallpriser som befann sig på 20-årslägsta. Nyköpta gruvor som Myra Falls i Kanada, Los Frailes i Spanien och Lomas Bayas i Chile gick med stora förluster, medan de svenska gruvorna och smältverken tjänade pengar.
Här är några av händelserna som gjorde att Boliden hamnade i kris
1997. Boliden noteras på Torontobörsen och Trelleborg säljer ut 55 procent av aktierna för 4,6 miljarder kronor. Huvudkontoret flyttas till Toronto.
1998. Gruvbolaget Westmin, med gruvorna Lomas Bayas i Chile och Myra Falls i Kanada, köps för 2,9 miljarder kronor plus skulder.
1998. Ett dammhaveri vid den spanska gruvan Los Frailes kostade Boliden 500 miljoner kronor.
1999–2001 Förlusterna tar fart sedan metallpriserna fallit, valutasäkringar misslyckats och värdena i flera köpta verksamheter tvingas skrivas ned.
Industrimannen Carl Bennet, Rune Anderssons gamla kollega, var den som lade upp en räddningsplan för Boliden som var nära en konkurs. Räddningsaktionen leddes tillsammans med förre ministern Anders Sundström.
Carl Bennets räddningsplan gick ut på att en nyemission riktades till aktieägarna, som för varje aktie de ägde fick teckna två nya aktier till kursen 2 kronor. Detta skulle dra in 1,1 miljarder kronor till Boliden. Emissionen var garanterad av tunga svenska institutioner. Här fanns namn som Catella, SPP, Banco, Folksam, Skandia, fackföreningen Metall och de stora bankerna. I kretsen fanns även statligt ägda LKAB. Det sistnämnda bolaget var tänkt att gå in med 150 miljoner kronor i Boliden men detta belopp hade efter olika politiska turer minskat till en tredjedel. Carl Bennets bolag gick in med 100 miljoner kronor.
Samtidigt hade Bolidens banker gått med på att omvandla 1,5 miljarder av sina lån, cirka en fjärdedel av lånen, till aktier i Boliden. På detta sätt garanterades Boliden mer än 2,6 miljarder kronor i friskt kapital. En grupp bestående av sex svenskar utsågs till rådgivande kommitté till Bolidens styrelse. Det viktigaste beslutet var att flytta tillbaka Bolidens säte till Sverige. Ordförande i den blivande styrelsen blev Carl Bennet och övriga ledamöter Göran Lindahl, Göran Collert, Kjell Nilsson, Bengt Lövkvist och Anders Sundström.
I samband med Bolidens bolagsstämma 2001 i Toronto aviserade VD Thomas Cederborg att han ville lämna VD-posten. Det skedde efter starkt misstroende efter turbulensen kring avtalet med den chilenska affären. I stället utsågs Jan Johansson, som var ansvarig för Telia Networks, till ny VD för den krisdrabbade gruvkoncernen. Jan Johansson var så sent som vid nedteckningen av detta avsnitt fortfarande VD för Boliden.
Räddningsaktionen som skedde för Boliden som inleddes i början av 2001 var lyckosam på alla sätt, inte minst för bankerna som lyckades rädda hem sina krav. Boliden blödde dock fortfarande. Gruvbolaget gjorde ett resultat efter finansnetto på minus 3,8 miljarder kronor under 2001, vilket ska jämföras med minus 5,7 miljarder för år 2000. Den svenska och europeiska verksamheten var dock i ett relativt bra skick.
Boliden redovisade en vinst efter finansnetto på 17 miljoner för det första kvartalet 2002. Det var en rejäl förbättring från kvartalet innan, då bolaget gjorde ett resultat efter finansnetto på minus 320 miljoner kronor. De främsta orsakerna till det förbättrade resultatet var en ökad produktion vid Rönnskär och en väsentligt starkare kurs på den amerikanska dollarn. I mitten av 2003 så förde finländska Outokumpu och Boliden samtal om en strukturaffär. Carl Bennet ville förändra ägarbilden i Boliden så att en ny långsiktig ägare kunde ta makten, men också för att säkra den finansiella ställningen. Några månader senare aviserade Boliden att man förvärvade Outokumpus zink- och kopparverksamheter för 6,7 miljarder kronor. Genom affären blev Outokumpu huvudägare i Boliden. Boliden-aktien steg drygt 9 procent när affären offentliggjordes.
I februari 2004 undertecknade Boliden och det kanadensiska gruvföretaget Breakwater Resources Ltd ett Letter of Intent där Boliden avyttrade sitt helägda kanadensiska dotterbolag Boliden Westmin (Canada) Limited (BWCL) till Breakwater. BWCL ägde gruvan MyraFalls. Boliden gjorde via försäljningen av Myra Falls en mindre reavinst på 5 miljoner kronor.
I oktober 2005 meddelade Bolidens storägare Outokumpu att man sålt sina sista 16 procent av aktierna för 1,7 miljarder kronor. Så sent som i mars samma år, när Outokumpu senast sålde en storpost Bolidenaktier, sades att de återstående 16 procenten av aktierna var att betrakta som en industriell placering. Men industritänkandet höll inte längre än ett halvår. Strax efter detta så köpte den brittiska hedgefonden Lansdowne Partners 6 procent i Boliden, för omkring 700 miljoner kronor.
Finska Outokumpu missade den fenomenala kursrusningen i Boliden. Hösten 2005 sålde finnarna sina sista aktier i bolaget för 1,7 miljarder kronor. I januari 2006 hade de fått 4,2 miljarder kronor för samma post. En bättre affär gjorde däremot Lansdowne Partners. Sedan mitten av oktober 2005 hade Boliden-aktien stigit med 135 procent. Det innebar en finfin affär för hedgefonden Lansdowne Partners som i början av oktober blev största ägare i bolaget.
I mars 2006 meddelade Bennet att han sålt nästan hela sitt innehav i Boliden för drygt 500 miljoner kronor. Den initiala investeringen var 100 miljoner kronor så den placeringen var ytterst lyckosam. Men affären var förstås inte riskfri då Boliden var riktigt illa ute när räddningsplanen sattes i verket.
