Att jag nämner den idag beror inte på att jag vill pusha för filmen som sådan utan snarare att nuläget får mig att tänka på dess titel. Den gröna omställningen är nämligen något som har genomsyrat våra samhällen sedan ett antal år tillbaka och tack vare det tagit sig en bra bit mot målet att bli kvitt oljeberoendet. Med det sagt genomgår den just i detta nu sin kanske allra tuffaste period någonsin.
Så gott som dagligen ifrågasätts ”gröna” affärsmodeller samtidigt som antalet konkurser ökar. Det senaste och det kanske allra mest uppmärksammade exemplet på hemmaplan är förstås svenska Re:Newcell som har radat upp motgångar sedan ifjol. Först drabbades man av en brand, sedan av kunder som inte fullföljde sina åtaganden och slutligen även konkurs. Det är inte utan att tankarna svävar bort mot ett liknande öde som Cassandra Oil (utvinning av olja från gamla däck) råkade ut för. Nåja det om det.
Den av trenderna som jag idag tänkte fokusera på är senaste årens elektrifieringsvåg och då i synnerhet inom fordonsbranschen. För bara ett decennium sedan var det få som talade om elbilar. Fram tills för ett antal år sedan då Elon Musks Tesla slog genom stort och visade att man minsann kunde massproducera elbilar, en minst sagt revolutionerande milstolpe i en tid när klimatfrågor och miljömedvetenhet hade nått en kritisk punkt. Plötsligt skulle alla, från teknikjättar till etablerade biltillverkare, ge sig in i kampen om att erbjuda hållbara och elektriska alternativ.
Efter att kapplöpningen har pågått under några år står det numera klart att den på samma sätt som inom andra gröna teknologier (sol- och vind, batteriframställning etc.) tycks ha vunnits av kineserna där det idag finns ett hundratal olika tillverkare (varje region har nästintill sin egen) som samtliga erbjuder fullgoda men betydligt billigare alternativ än den etablerade (västerländska) fordonsbranschen gör. Detta som en konsekvens av att kinesiska myndigheter har uppmanat sina inhemska banker att låna ut så mycket som möjligt till allt som har med den gröna omställningen att göra (tidigare hade man en liknande strategi för bostads- och infrastruktur).
Efter att ha övertagit så gott som hela den kinesiska marknaden har de kinesiska fordonstillverkarna börjat kasta lystna blickar på den lukrativa europeiska marknaden som i decennier har dominerats av tyska, franska, japanska och till viss del även amerikanska märken. Konkurrensfördelen blev som så många gånger förr när det gäller kinesiska exportvaror: priset. Eftersom den europeiska fordonsindustrin är en stor och viktig arbetsgivare i Europa blev utvecklingen hastigt och mindre lustigt en het potatis för västerländska politiker. Och som så många gånger förr tycks även svaret här ut att bli det klassiska: tullar. Där står vi nu.
Eftersom de västerländska alternativen är alldeles för dyra för konsumenterna (i synnerhet i ett läge då räntan vid bilköp har dubblats) börjar försäljningen av dem dala. Som om inte det var illa nog visar det sig även att andrahandsvärdet på dem minskar snabbt när batterigarantier börjar närma sig slutskedet. Att byta ett batteri på en äldre bil är ofta lika kostsamt som en ny fossildriven sådan. Batteriteknologins framsteg har varit så pass kraftfull att de som finns idag erbjuder både avsevärt högre räckvidd och förbättrad laddningseffektiviteten. Många antar att morgondagens batterier blir ännu bättre och intar därför en ”vänta och se” hållning.
Allt ovan är förstås inte något nytt för någon. Det nya är att vi här och nu ser de stora jättarna backa från sina tidigare utfästelser. Mercedes och Audi (VW) har redan nämnt att de bromsar sina ambitioner vad gäller fullständig elektrifiering av modellflottorna. Apple har skrotat planer på en egen elbil, Volvo Cars har beslutat sig att inte längre stödja systerföretaget Polestar med kapital som de tror sig själva komma att behöva och Fisker varnade nyligen för att man kunde tvingas in i rekonstruktion.
Parallellt med allt ovan har Teslas framgångar avtagit påtagligt (Tesla är det enda bolaget som försöker priskriga med kinesiska märken både i Europa och även på deras inhemska marknad). Medan övriga börsmarknaden når nya ATH har Elon Musks skapelse fallit i mer än två års tid (toppen nåddes i november 2021) där den enbart i år är ned 25% (!). Det är allt annat än magnifik utveckling för ett bolag som ju ingår i gruppen som går under namnet ”Magnificent 7”.
Den stora frågan som allt fler ställer sig är vart elektrifieringen är på väg? Investeringar i omställningen har varit enorma då sinnebilden har varit att den inte bara en symbol för teknologiska framsteg och hållbarhet utan en nödvändig förändring för den globala fortlevnaden. Att backa bandet nu är troligtvis inte ett alternativ som någon överväger. Men nog ligger det ändå i farans riktning att den kraftiga elektrifieringsvågen till stor del kan visa sig ha varit en produkt av nollräntan.
Skulle nämnda trend bromsa in på allvar blir det tveklöst kännbart för oerhört många företag och därmed högst sannolikt även för oss börsintresserade. Tittar vi exempelvis på elbilarna uppges de ha dubbelt så många halvledare som traditionella dito. Skulle efterfrågan vika där kan nämnda industri mycket väl stå inför problem. Idag är halvledarna något som går åt som smör då många sannolikt förköper sig för att inte drabbas av samma problem som blev aktuella i samband med pandemin. Halvledarbolagen bygger i sin tur ut sin kapacitet i en sällan skådad tack. Skulle efterfrågan börja vika (och historiskt sett har halvledarindustrin varit en cyklisk bransch) blir det en giftig cocktail allt annat lika.
Hoppet enligt många står till AI men personligen är jag rädd att utvecklingen här kommer följa historiska mönster som följt på förväntade paradigmskiften. Framkomsten av riktiga AI-bolag och verkliga applikationer dröjer ett antal år. Och innan så sker lär industrin drabbas av en djup kris. Men kanske är det annorlunda just den här gången?
