För det första eftersom det handlar om den första räntesänkningen på drygt åtta år. Senast som Riksbanken sänkte var i februari 2016. Det är ett bra tag sedan och jag antar att de flesta av oss inte ens minns vad vi gjorde då. För det andra är det första gången på väldigt länge som Riksbanken alltså föregår såväl ECB som FED. Jag antar att något liknande aldrig hade hänt om Stefan Ingves satt vid rodret på Brunkebergstorg.
Nu är det förstås så att både ECB och FED kommer att sänka sina räntor också. ECB gör det av allt att döma i juni medan det är desto mer oklart när i tiden FED väljer att agera. Den amerikanska centralbanken har ju som bekant det amerikanska presidentvalet att ta hänsyn till. Man kommer av den anledningen göra allt för att inte kunna beskyllas ha påverkat utfallet i än den ena eller den andra riktningen. Med det som utgångspunkt borde fönstret för en eventuell sänkning stängas i juli som allra senast (givet att inget exceptionellt inträffar därefter förstås).
Sett till de inflationsrapporter som har inkommit hittills i år finns det så här långt inte mycket att hänga upp en räntesänkning på. Tvärtom. Inflationen ligger förvisso lägre än tidigare men befinner sig i detta nu faktiskt närmare 4 % än 2%. Med det som utgångspunkt vore det minst sagt märkligt om FED kom in med en sänkning utan att riskera att underminera sitt förtroende. Brasklappen här är att nästa rapport publiceras redan på onsdag (15/5).
Det som ändå gör att en räntesänkning får anses ligga i korten är Jerome Powells tydliga omsvängning i samband med hans senaste presskonferens i anslutning till räntebeskedet. Som jag tolkar det vände han tydligt på klacken och framhävde även arbetsmarknadens vikt för kommande räntebeslut. Det är förvisso inget nytt i sak (detta ingår ju sedan tidigare i FED:s mandat vid sidan om prisstabilitet), men det sättet som centralbankschefen kommunicerade det på den här gången sände en tydlig signal till marknaden om att en svagare arbetsmarknad likväl kan vara ett skäl till en kommande räntelättnad.
Det är troligtvis just det ovan nämnda som var orsaken till marknadens kraftigt positiva reaktion efter förra fredagens arbetsmarknadsstatistik. Utfallet där visade sig vara klart sämre än analytikernas förväntningar även om man förstås inte skall dra alltför långt gångna slutsatser från en enda rapport. Arbetslösheten om 3,9% är ju trots allt fortsatt mycket låg och så länge som den ej tar sig upp över 4% finns det nog inte mycket som kräver någon form av åtgärd. Förr i tiden ansågs nivåer om 3,5–4% utgöra nivåer då full sysselsättning rådde. Nu har förstås den amerikanska marknaden förändrats på senare år som en konsekvens av relativt stark immigration men jag gissar att skillnaden i synsättet inte är allt för påtaglig.
Värt att uppmärksamma gällande Powells omsvängning är faktiskt tidpunkten då denna sker. Mer eller mindre samtidigt publicerade analysfirman Rosenberg Research nyheten att de starka amerikanska siffrorna som har publicerats under de senaste månaderna kan vara felaktigt framtagna och därmed i behov av nedrevideringar, tämligen substantiella sådana till och med. Enligt firmans grundare David Rosenberg kan jobbsiffrorna ha varit överdrivna i vad han påstår vara ”historisk omfattning”. Huruvida hans slutsatser är korrekta eller inte kan betraktas som ännu en i raden av ”konspirationsteorier” när något avviker kraftigt från förväntningarna (arbetsmarknaden har varit osedvanligt stark givet statistik som har publicerats) har jag förstås svårt att ge ett tydligt svar på. Kanske ligger sanningen som vanligt någonstans mitt emellan?
Går vi tillbaka till Sverige är förstås räntesänkningen redan nu välkommen. Någon ny räntebana har Riksbanken förvisso inte presenterat (och historiskt sett har dessa inte varit särskilt tillförlitliga heller) men i direktionens pressmeddelande fanns besked om att räntan kan komma att sänkas vid ytterligare två tillfällen under det andra halvåret. Det senast nämnda innebär sannolikt att en ny sänkning skulle kunna bli aktuell tidigast i augusti. Om så sedan blir fallet lär sannolikt bero på den inkommande statistiken samt möjligtvis även kronans kursutveckling framgent.
Att kronan åter har försvagats har sannolikt inte undgått någon. Effekten av Riksbankens tidigare valutaintervention (som inte var det enligt dem själva) är numera helt reverserad. I vanlig ordning försvagades kronan även när räntebeskedet i veckan gavs men frågan är om inte just den rörelsen snarare var ”mekanisk” än fundamentalt underbyggd. Själv är jag som bekant av åsikten (utan att för den delen vara tvärsäker på att jag har rätt) att kronan i första hand lider av svag svensk tillväxt snarare än relativa räntenivåer gentemot andra valutor. I Q1 var Sveriges tillväxt svagare än genomsnittet i Europa och givetvis även USA. Att valutan försvagas i det läget är kanske inte helt förvånande. Sett mot bakgrund av det kan man förstås ifrågasätta Riksbankens försök att påverka valutakursen genom diverse omplaceringar i valutareserven utan att tillväxtfrämjande åtgärder vidtagits samtidigt. Inte minst som själva tanken med en valutareserv borde vara att ha en reserv bestående av andra valutor än den inhemska.
Skall kronan stärkas varaktigt tror åtminstone undertecknad att den svenska ekonomin måste börja växa. En räntesänkning är förstås till viss hjälp i synnerhet i ett läge då vissa gröna skott har börjat synas i övrigt. Vi har exempelvis fått in stigande inköpschefsindex i industrin två månader på raken. Med det sagt kan vi nog alla vara överens om att 0,25% inte direkt gör en avgörande skillnad för någon därute. Minst lika viktigt vore därför om även regeringen presenterade en starkt tillväxtfrämjande budget. En chans för det hade man nyligen men tyvärr har man inte valt att ta den. Istället blev det nya utredningar som brukligt är i svensk politik. Hoppet står nu till att man vågar slå till i höst. Bättre sent än aldrig som bekant.
